När jag inget kan göra...

Min stora har äntligen börjat F-klass! Som han har längtat! Inte för att han inte trivdes på förskolan men han var nog klar med det. Ville mer. Lära sig.
Vi har valt en friskola vilket innebär att majoriteten av hans gamla vänner går på annan skola. Men det har aldrig varit ett bekymmer snarare tvärt om - vår sociale son såg möjlighet till nya vänner!
När vi pratar om dagarna så lyser han! Han stortrivs verkligen...och de vuxna runt omkring honom på dagarna bekräftar känslan. Han stortrivs med skogen de leker i, de nya kompisarna och nya sakerna de får lära. Han var mäkta stolt över att få din egen fadder redan första veckan!
Det är det ett enormt steg och förändring han har gjort. Ny miljö, nya rutiner, nya vuxna, nya vänner...Inget är liksom sig likt mer än de få små stunder vi får tillsammans på kvällen. Hela hans vardag är ny...det är egentligen helt otroligt vad de ska mäkta med de små!

Så hur gör man då som betraktande mamma. En av de jag älskar och värderar högst på denna jord gör detta enorma med ett leende på läpparna....men också med magont... Ett magont han säger att han får när han kommer till skolan eller när han sätter sig på bussen... sen brukar det gå över. Nervositet, oro. Så klart det är! Det kan ju jag förstå som har 33 års erfarenhet av världen. Men hur förklara för min lilla skatt att det går över när han vill att jag ska åka med. Hur förklara att det blir bättre när jag inte kan vara säker på det? Hur dämpa min egen oro när jag ser hans osäkerhet bakom leendet.

De blir bra. Det ordnar sig. Föga tröstande för en mamma och en 6-åringar när världen är ny och bladet oskrivet.

Det enda jag med säkerhet vet är att känslan måste tas om hand...att vi vuxna runt omkring inte får prata bort den där lilla oroskänslan som trots allt är helt klart i underläge jämfört med den härliga pirrkänslan inför allt nytt!

Nykläckta skolföräldrar..

Jaha...då var vi här i livet. Kan numer titulera oss Skolföräldrar!
* inskolning - check.
* upprop - check
* släppa lillgrodan med bussen själv - check.
* första skoldagen - check.
* föräldramöte - check.
* logistikplanering vecka ett - check.

Vad hände? Drömmer jag? Är min bebis skolkille? Skräckblandad förtjusning får jag nog säga men åh så spännande! Det är så jag själv längtar att få ta del av all kunskap igen...tänk att dörren till kunskapens rikedom står på glänt och väntar på min vetgirige lille skrutt.

Måtte vi kunna ge honom förmågan att förvalta skatten han har framför sig. Att han kan hitta sitt unika sätt att ta till sig kunskap.
Måtte vi kunna stötta när det är tungt och när det är svårt att hitta motivationen. Att kunna hjälpa honom hitta ett "varför".
Måtte vi tillsammans kunna ta vara på stort och smått som skolan ger!

En dag som denna är ytterligare en dag av mina "föräldradebutsdagar" när jag ödmjukast sänder en tanke till mina egna föräldrar...om jag ändå fattat vad de gått igenom för min skull♥ är djupt tacksam!  Inser samtidigt det är många år kvar innan mina egna gullhjärtan inser vår insats i deras fantastiska "växa upp resa"! :-)

Hänga kvar vid känslan...

En fantastisk sommar har snart passerat...sommarlov och semester avlöses nu av nya utmaningar, nytt logistiksystem och nya rutiner.

Jag tänker inte rabbla upp allt vi gjort under våra underbara dagar av ledighet. Dels med risk att något faller i glömska och dels för att det är så mycket mer de små sakerna som gjort vår sommar än de stora...och för att inte tala om alla ogjorda saker som bidragit till en kraftsamlingssommar utan dess like:-D
Vi har "måstat" väldigt lite, tagit dagen som den kommit och låtit barnen styra massor... och barnen...ja de små ljuvliga krabbaterna vi delar våra liv med. Så mycket glädje. Så mycket energi och kärlek. I sommar har de varit helt fantastiska. Som de lekt tillsammans! Busat, fnittrar, grejat och pysslat. Ordnat och donat. Lite gnabb - ja visst...men ofta i samband med att maten dröjt lite länge eller att kvällarna varit för sköna för att avsluta...så vi rent av glömt klockan...då kan både små och stora bli trötta... Så gnabbet kan egentligen direkt härledas till deras föräldrar...:-D

Jag ska inte säga att jag nu är är redo för hösten,  hade gärna haft lite mer ledigt, men jag ska säga att när hösten nu närmar sig med stormsteg och väckarklockan snart kommer göra oss påminda om institutionernas kallelse...så ska jag tänka mig tillbaka till alla ljuvliga stunder vi haft i sommar. De minnena kommer nog med stor sannolikhet ge mig kraft och energi att göra det bästa av mörkret i höst!
Så...inget avsked av sommaren ännu...men avstamp för en spännande höst! ;-)