I mitt dagliga jobb använder jag engelskan uppskattningsvis 95% av min tid. Jag använder engelskan så mycket att jag ibland får ursäkta mig att jag inte kommer på det svenska ordet när jag ska prata med min man på kvällarna :) vilket kan vara ganska frustrerande...
Att dessutom jobba med människor som, likt mig själv, inte har engelskan som modersmål brukar krydda det hela lite extra. Många små grammatiska fel eller felanvändingar av ord hör jag så gott som dagligen. Ett kul exempel är en av mina kollegor som säger "women" när det ska vara "human"...den är lite spännande :) kan bli lite knas ibland....
Så klart har jag reflekterat över det där...för om JAG hör mina kollegor göra en massa små misstag dagligen men inte så hysteriskt fel så jag inte förstår...hur många misstag gör då jag själv?? Jag menar, bara för att jag brukar språket är det inget kvitto på att jag behärskar det till fullo.
Så, idag kom den. En blixt från klar himmel. En blackout... Jag tappade massor av ord och fann mig själv (likt mina barn eller vissa av mina kollegor som pratar engelska hellre än bra...haha) använda swinglish till min hjälp stundvis. Mina kollegor trodde jag skojade med dem :)
Passerade någon mitt fönster vid detta tillfälle måste de trott jag höll på att bli knäpp, för jag försökte använda kroppssppråket...fast vi hade telefonkonferens via datorn! :) :)
Men, jag överlevde. Jag lyckades få fram mitt budskap och fick kvittens på att alla i mötet förstått mig "as a hole" som någon sa en gång...(jättekul uttryck i min mening!) Ingen fara skedd alltså.
Ja himmel. Jag får skylla på skyfallet. Det spolade bort mitt ordföråd. Som när jag skulle kallprata om vädret med min amerikanska kollega. "Well, here it is right now raining...oh, what is that, animals... rats and?... birds and?... for gods's sake... cats and dogs!"
Samlar kraft inför nya språkliga utmaningar imorgon - och ska med ödmjukhet möta mina kollegors språkförbistringar så som de möter mina!
Take care out there!
//Marie