Känslostorm!

För sex år sedan hade vi inte en susning om den känslostorm som snart skulle drabba oss! Då låg jag med värkar på förlossningen i Skövde och längtade efter ett avslut så vi kunde få börja nästa resa!
42 minuter efter midnatt den 1/4 2008 kom till oss kom världens finaste lilla William 3700 g lätt och 53 cm lång. Jag minns som igår när min sambo skulle ringa sina föräldrar och berätta...när han helt tappade fattningen och grät. Grät av lättnad av att allt gått vägen och av STORA lycka! Den där bubblan folk pratar om var så verklig att den gick att ta på! Och sedan dess har vi njutit av denna ljuvliga krabat som lärt oss så mycket om livet! Vår fina, kloka, vetgiriga, omtänksamma och duktiga unge. Sex år? Vart tog de vägen! Tänkte så mycket vi redan fått uppleva tillsammans!

Nu sött slumrande, nyss ivrigt förväntansfull, imorgon är dagen här som du längtar så efter.

Älskade unge! Tack för all kärlek och alla tokiga upptåg. Tack för att jag får vara din stolta mamma! GRATTIS på din stora dag!

Om man äger en stor hund...

...som är så stark att jag inte kan hålla den när den tar ett skutt - ska man ha en sådan hund då?

Idag var vi på kalas. Min mans kusin fyllde 50 och det ville vi fira! I strålande solsken satt vi och umgicks när min, för dagen extra vackra, dotter dansade ut i sin fina kalasklänning på gräsmattan.
Precis när hon var längst bort vid öppningen mot gatan kommer det ett par med två STORA "Båtsmanhundar". Den ena ville tydligen leka med min tjej, för den tar ett skutt från sin matte, som inte har en chans att hålla emot,och hoppar över häcken och ogenerat in på födelsedagsbarnets altan.
Min dotter reagerade som tur var snabbt och var på ett ögonblick i min famn. Efter lite tumult hade matte fått tag på sin bjässe till hund och vi kunde fortsätta kalasande.
Allt gick väl  den här gången... för den stora hunden ville bara leka och min dotter blev inte räddare än att "hjärtat dunkade hårt" som den lilla sa själv... men scenariot har några "tänk om" som jag helst inte vill tänka på...

Nästa gång hoppas jag de har mer pli på hunden och en bättre uppfostrad matte...för ett "ursäkta" kan väl inte vara för mycket begärt när min treåring kunde blivit mos under många kilo lekande hund?

Egen säng

Våra barn har en vana att tillsammans somna i min och min mans säng. Efter saga och vår fantasiresa med enhörningar brukar de ligga och filosofera tillsammans en stund...eller slåss...:-P Ibland får storebror nog av lillasysters tjatter. Då tar han sin älskade snuttekatt och drar med buller och bång in till sitt rum. Oftast sitter jag eller min man utanför och lyssnar på deras samtal...om vi inte ligger mellan dem, men då sover oftast vi innan de pratat färdigt;-)
När det är dax för de vuxna att gå till sängs flyttar vi barnen till sina egna sängar. Ibland kryper vi ner hos dem "för att det är då mysigt". I två minuter. Sen har vi med största sannolikhet fått en arm i ansiktet eller en fot...och så blir det obarmhärtigt varmt med fyra pers i en 1,60 säng... Då flyttar nån. Ofta min man. Han offrar sig ochef jag får mysa vidare...eller...!?
Ikväll var det min premiärtur att bli utputtad. Förvisso är mannen iväg på jobb så det var bara tre som skulle rymmas i sängen.
Det var en för mycket.
Hur djupt barnen än sov så gick de inte att flytta. De skulle absolut ligga kvar. Jag brydde mig inte om att starta en argumentation utan insåg att jag hade förlorat kampen om min egen säng...
Så...nu ligger jag i min sons rum. Ganska ensamt. Ganska omysigt. Ganska tyst och behagligt svalt...ganska gott om plats och ganska "jag får ju ha mitt täcke i fred"

Hmm... Nästa gång blir det inte självklart min man som "tvingas" flytta..."offrar sig"- pyttsan. Den uppoffringar ska vi bli två om nästa gång! ;-) God natt!