Egen säng

Våra barn har en vana att tillsammans somna i min och min mans säng. Efter saga och vår fantasiresa med enhörningar brukar de ligga och filosofera tillsammans en stund...eller slåss...:-P Ibland får storebror nog av lillasysters tjatter. Då tar han sin älskade snuttekatt och drar med buller och bång in till sitt rum. Oftast sitter jag eller min man utanför och lyssnar på deras samtal...om vi inte ligger mellan dem, men då sover oftast vi innan de pratat färdigt;-)
När det är dax för de vuxna att gå till sängs flyttar vi barnen till sina egna sängar. Ibland kryper vi ner hos dem "för att det är då mysigt". I två minuter. Sen har vi med största sannolikhet fått en arm i ansiktet eller en fot...och så blir det obarmhärtigt varmt med fyra pers i en 1,60 säng... Då flyttar nån. Ofta min man. Han offrar sig ochef jag får mysa vidare...eller...!?
Ikväll var det min premiärtur att bli utputtad. Förvisso är mannen iväg på jobb så det var bara tre som skulle rymmas i sängen.
Det var en för mycket.
Hur djupt barnen än sov så gick de inte att flytta. De skulle absolut ligga kvar. Jag brydde mig inte om att starta en argumentation utan insåg att jag hade förlorat kampen om min egen säng...
Så...nu ligger jag i min sons rum. Ganska ensamt. Ganska omysigt. Ganska tyst och behagligt svalt...ganska gott om plats och ganska "jag får ju ha mitt täcke i fred"

Hmm... Nästa gång blir det inte självklart min man som "tvingas" flytta..."offrar sig"- pyttsan. Den uppoffringar ska vi bli två om nästa gång! ;-) God natt!