Det finns få saker som får mig att känna sån maktlöshet som när lilla W får sina nattskräcksattacker... Min, på dagen, så modiga lilla pojke blir som förbytt, helt okontaktbar, i sina hysteriska nattattacker.
Så klart sker det oftast när maken är borta, som ikväll. Då känner jag mig väldigt liten och ensam när jag sitter där på kanten av Ws säng och ser honom kasta sig av och an. Det instinktiva säger att jag vill krama, trösta, vyssa och lugna men det hjälper föga - tvärtom så stjälper det mer och förlänger attacken. Tro mig - jag vet:-) Och det är ju det som gör mig så maktlös. Inget kan jag göra. Bara vänta ut stormen, finnas där. Det har jag lärt mig nu.
När attacken har bedarrat ligger jag länge, klarvaken och lyssnar på Ws djupa andetag. Jag funderar på rotorsaker till hans nattskräck. Jag har läst en del om nattskräck och det finns olika bud till varför barnen får det. (Så klart!) Jag vill tro att det är alla oändliga intryck som pyser över i en kombination av en nyfikenhet på monster och krigsgubbar...en nyfikenhet jag ogillar skarpt och som tydligt är mer än vad W kan hantera...dessvärre verkar det inte heller spela någon roll hur mycket vi försöker skydda våra barn från kontakt med sådant. Anser att det är alldeles för tidigt för en kille, inte ens sex år fyllda, att rita blödande monster som blir skjutna av gubbar med pistol. Vart kommer allt sånt skit ifrån?! Vem tillåter sina små att se och spela sånt? Och varför? (Hmmm...antar att det är en annan diskussion, men en viktigt sådan ;) )
Intrycken kan vi inte göra så mycket åt, de är ju ett måste för fortsatt utveckling, men monstren. ..hua. väck med dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar