Taxitrubbel och toalettbestyr i Lyon.

Mina tjänsteresor  brukar innehålla oerhört mycket  jobb och lite fritid.  Borde vara i safe zone då...men icke. Trots att det inte egentligen borde finnas utrymme för udda situationer så hamnar jag alltid i dem av någon märklig anledning ändå☺
Denna gång  gick det troll i taxiresorna...Bbland annat...

Det började första resan från tåget till flyget. Taxichauffören höll på att låsa mitt visakort med krångel.  Första morgonen i Lyon blev jag "inslängd" i en taxi av andra stressade svenskar i tron om att jag var någon annan.  Detta uppdagades 10 min efter avfärd då den de trodde jag var ringde och frågade vart hennes taxi var. Då blev jag anklagad för att ha snott hennes plast.  Tro mig. Jag försökte fråga taxichauffören  om mitt namn stod på listan innan vi åkte men han pratade inte engelska och min franska tar mig inte långt.
Nästa taxifärd trodde jag skulle bli min sista.  Den mannen gjorde allt annat än körde sin skruttiga bil i aggressivt fransk trafik.
Fjärde taxichauffören  var både trevlig, kunde engelska,körde säkert och hade ny, fin bil....men vad hjälper det om jag inte har kontanter och hans kortapparat strejkar?
Puh!

Som om inte det var nog hamnade jag på ett budgethotell där man hade placerat det enda eluttaget i hela rummet på toaletten. ..så det fick bli min arbetsplats på kvällen. Dessutom gjorde jag ett tappert försök att försöka förklara att jag behövde låna en hårfön... blev hänvisad till närköpet. Försökte igen. Jag vill låna inte köpa...då tog hon fram...ett strykjärn! Haha! Men tillslut så! Kroppsspråk is da shit!

Och så är det där det med hälsningsprocedurer..när ska jag lära mig? Vem ska pussas när och hur många gånger? Äh - lika bra att pussa en  gång gör mycket. ..eller? 😕

*borde kanske stanna hemma😎 *

En närvarande förälder?

I mitt hjärta är jag närvarande.
I mitt plan är jag närvarande.
I min tanke är jag närvarande.
Men, i min handling?
Vad hände med "live like you learn"?

Mission impossible: att på ett pedagogiskt sätt förklara för en hysteriskt skrikande fyraåring  varför mamma måste resa i jobbet...igen.

Mitt hjärta brister. Jag går sönder. Ändå åker jag. Jag måste. Måste jag? Vem bestämmer det och hur hamnade jag här?

Så sitter jag på ett hotell, någonstans utanför Lyon. Ensam. Längtande efter mina små och funderar på livet. Jag gillar mitt jobb, tro inte annat. Jag trivs och utvecklas, och inte ska jag behöva skämmas för att göra det, eller borde jag det? Kombinationen är hur som helst inte anpassad för att vara en närvarande förälder. Fast, vilken slags förälder skulle jag vara om jag inte hade ett jobb jag trivdes med och istället tog ett som gav oss mer "fysisk närvaro" Skulle jag då vara en mer närvarande förälder?

Fler frågor än svar.

Äntligen!

Hurra!

Idag flyttade de sista barnen (bland annat min sessa) in på vår nya förskola Kompassen! En lång väg har det varit. Många har vi varit som kämpat tillsammans. Det känns helt fantastiskt att denna dag äntligen  kommit...för jag ska medge att jag aldrig  trodde jag skulle  få uppleva denna dag. Så, det var med många fjärilar i magen jag, min sessa, hennes storebror, Nonne, Totte  och Leoparden för första gången gick dit idag!

Det har varit en ganska skakig resa. Tyvärt inte bara i glädjens tecken. Den har varit full med besvikelse, tårar, hårda ord, missuppfattningar, många timmars diskussioner och ibland även pannkakskastning. Dock har resan varit oerhört lärorik,  något jag kan vara tacksam för nu, när allt är till ända.

Vi fick göra en hastig flytt då vår gamla förskola dömdes ut. Flytten gick till Vätterskolan och den mellanlandningen gjordes till den allra bästa.  Våra fantastiska pedagoger och annan personal har med en stor portion tålamod, förmodligen en hel drös extra timmar och en enorm skopa glädje sett till att våra barn fått en mycket härlig vistelse på vår tillfälliga förskola. Och den  hade sin charm. ..och har bringat stor tacksamhet  till stora hallar😉

Men. Nu är vi alltså här. Resan tar slut. Ett nytt kapitel påbörjas. En glädjens dag på många sätt!

GRATTIS KARLSBORG  till en oerhört fin förskola!
Grattis alla barn som får nyttja denna härliga byggnad!
Och grattis och TACK för det enastående  jobb pedagogerna  gjort. I stridens hetta. I flyttkaos. I trånga hallar.
Hatten  av för er!

Klihysteri

Omgång nr två av vattkoppor har i helgen härjat i vårt hus. Omgång nr 1 gick oförskämt smidigt trots ohyggliga mängder koppor på de mest obehagliga och intima ställen. Därför var det vid gott mod jag kysste min make farväl i torsdags för en hemvärnsövning i dagarna fyra. Utrustad med vattkoppserfarenhetTur genom omgång nr1 trodde jag mig vara rustad. Tur jag inte visste då vad jag vet idag...

Att omgång nr 2 i sig var mycket värre och att det som bet på Ts koppor bara hånade kopporna på W... Stackars W har bokstavligen skrikit rakt ut av smärta. Inte jämförbart antal koppor med sin syster men helt klart mer smärtsamma.
Dessutom vägrade han gå ut. Det gjorde ju inte helgen mycket lättare. Min plan var att ändå kunna göra ärenden vid behov fast han kunde vara kvar i bilen. Men icke. Fånge i mitt eget hem.

Att jag dessutom själv skulle börja bli risig har inte heller underlättat.
Och, som grädde på moset så har lilla T haft slemhosta till den milda grad att hon har kräkts.

På natten. Allt händer på natten. Så klart. Då mamman är mest sårbar.
Jag låg tom och komponerade ett mail till min man där jag undrade om min ledighetsansökan från Kli&HostAB inte kommit fram ännu...;-)

Nu är maken lyckligtvis hemma. ♥
Ett sjukt barn per vuxen känns så mycket mer hanterbart.

Synd bara att det är måndag imorgon då vi förväntas leverera igen...med två sjuka barn, egen sjuka i antågande, tjänsteresa planerad och en lååååång natt framför oss...

Ibland händer inget...sen händer allt :)

Produktivitet kan nog mätas på många sätt...och vanligtvis så tycker jag rese- och adminuppgifter är ganska tråkiga på jobbet. Ett nödvändigt ont. Men, idag lyckades jag varva jobbokningar med privata nöjesbokningar...då gick det så mycket bättre...

Lyssnade på radion på väg till jobbet igår. Då ställde man frågan till sina läsare hur man vänder höstdepp till höstpepp - jag har nog just hittat ett sätt - att boka saker man kan se fram emot (utöver alla mysiga kvällar med ljus och brasa, som är min favorit "höstpepp")

Jag brukar förespråka att det "lilla är det som gör skillnaden" och jag är gärna hemma och lallar runt. Spela spel med barnen eller ta en kvällspromenad med ficklampor Det älskar jag.
Men, visst är det roligt att hitta på något ibland. Att få unna sig lyx. Lyx att umgås utanför hemmaplan. Att kunna fokusera på relationer och bara glömma tvätthögar, disk och veckoscheman.

Så, jag är i bokartagen. :)
Resa i jobbet till Köping, Göteborg och Lyon är bokat. Jag gillar "lagomresor" och dessa är sådana. Ett par dagar på vardagarna som inte inkräktar på mina heliga helger. Dessutom lyckades dessa resor infalla på dagar då min man var hemma på "normaltider" vilket gjorde det hela oerhört mycket lättare.

Vuxenhelg med vänner i antågande! Vi har skapat en trevlig tradition med två par vänner. Varje höst bokar vi en "vuxenhelg". Inte för avancerat, men tid att umgås och bara vara. Det blir hotell i Örebro. Grabbarna skickar vi på ölmässa medan jag och mina väninnor förmodligen hänger på ett fik mellan shoppingstråken. Sedan middag på kvällen och hotell.

Fjällenresan bokad den med och nu har jag äntligen fått bekräftelsen som tydligen var väldigt svår att få fram. Åker till vårt älskade Vemdalen i mars.

Nästa nöjesbokning :) Ett väldigt efterlängtat liveframträdande - Jill Johnsson!! Jag har tappat räkningen på antal år som jag velat se henne! Nu kommer hon till Skövde och JAG HAR EN BILJETT! (och min make också... :) ) 13/2 smäller det! Ser så fram emot det!


Och, som om inte det vore nog så fick jag en fråga om en kombinerad inspirationsföreläsning/tjejkväll med en god väninna. Så, vi drar till Jönköping och gottar oss i Jonas Coltings föreläsning i november! Jiiiihaaa!


*jisses vad kul!*

Vill in till värmen...

Hua vilken kyla!
Egentligen inte helt oväntat då jag befinner mig i Sverige en oktober... men när blåsten tränger in till märg och ben sätter även denna "friluftsmänniska" sig på tvären.

Utevistelsen är inte frivillig och jag är inte rätt klädd. Jobboutfiten funkar liksom inte i väder likt detta. Inte min i alla fall...

Jag vill in. Till värmen. Tända ljus, brygga en kopp värmande örtte, svepa in mig i en pläd i soffan med mina darlings. Nära.

Men. Just nu när jag befinner mig på perrongen på Katrineholms tågstation i väntan på ett försenat tåg får jag nöja mig med att dra upp jackan och dra ner min mössa...och värma mig med tanken på det ovannämnda.

Det duger gott for now;-)

Mina vardagshjältar

Mina barn är mina hjältar. Mina vardagshjältar.

Mina barn ska ha en stor eloge för det tålamod de har med sin mamma och sin pappa. När tiden inte räcker till, när det är "vänta" och "sen" mest hela tiden.  När maten knappt hinner svalna innan den ska vara uppäten. När ingen av två tillgängliga vuxna inte kan sitta ner ens en liten legobyggarstund. När tandborstsången inte sjungs färdig. När det bara hinns med en kvällssaga eller när ingen hinner sitta med ett barn som önskar sällskap. När en vardag vi vuxna konstruerat skapar stress och tjat, Alla dessa dagar, alla dessa stunder är mina små grodor mina vardagshjältar. Hjältar för allt de är. För glädjen mitt i stressen, för den extra kramen vid ett förlåt, för ett "det gör inget" när vi säger att vi inte hinner eller kan. För att de hjälper oss och kämpar på när vardagen mest liknar ett kaos av oregelbundna tider och ett flängande hit och dit. För att de är de de är.

Jag försöker ge mina barn så mycket tid jag kan. Så mycket av mig själv jag bara förmår. Men vissa dagar är även min gräns nådd. Min gräns när även jag måste säga att jag "måste" något som inte borde vara prioriterat framför mina barn. Sådana stunder gör sig obekvämt påminda dagar likt denna, när jag sitter själv på ett hotellrum med mina barn sovande hos mormor och morfar för att även deras pappa är iväg på jobb. Kvällar likt denna får mig att stanna upp och fundera på värdet av vår tid här på jorden. Blir jag för djup? Kanske? Men jag tycker det är viktigt att ibland fundera på vad vi håller på med. Trots min fundamentala tro på familjen med barnens bästa i fokus så sitter jag trots här. Ensam. För jobbet. Förvisso i ett uppdrag jag trivs bra med...men är det för familjens bästa? Gynnar denna tjänsteresa mina barn? om jag svarar ja, kommer de förstå det? Vet att många protesterar här och säger att jag ska tänka på mig själv - men det är ju det jag gör. Jag har haft den stora förmånen att välja mina barn. Att kunna "skaffa barn" när jag och min man ville. Inte alla förunnat och jag vill hålla kvar vid den totala lycka och kärlek som när mina små var nyfödda. Då var alla val så lätta. Då var det alltid det lilla barnets behov som styrde. Mina behov som "karriärsperson", människa, kvinna eller what ever var som bortblåsta. Varför ska det ändras? "Min tid" kan komma när mina barns vingar är så stora att de bär själva. Jag menar, jag tycker inte jag väljer bort mig själv. Jag får ju vara med dem jag älskar mest på denna jord! ...om vi bara inte hade så många måsten...

Ibland tänker jag att situationen vi har är som den är och att vi får göra det bästa av den. Och det gör vi. Så gott vi kan. Men jag tror vi kan bättre.
Som mina vardagshjältar som ser lösningar på allt. Som har svar på alla frågor. Som kan göra en hel saga av en teckning en vuxen sett som kladd. Som inte vet hur man stressar. Så bra vill jag vara. Så modig vill jag vara.

Sa jag att jag längtar efter mina små? :) (och min stora också så klart... <3 )


God natt!

Grynkorvens dag!

I oktober är det uppenbarligen matfirande som är i fokus! Förra veckan firade vi äggets dag och veckan innan kanske någon uppmärksammade kanelbullens dag?

Denna vecka är det dags för ytterligare en matfestlighet! Grynkorvens dag! Hurra för grynkorven!

Grynkorven är sedan 2005 utnämnd till "Skaraborgs nationalrätt" (hade ni inte koll på det? :) ) och har en egen intresseförening. Grynkorvens vänner. Grynkorvens vänner på facebook (se mer info på http://www.grynkorv.se/ ) 
Grynkorven har en egen dag; "Grynkorvens dag" vilken är instiftad av Grynkorvens vänner. Medlemmarna i den gruppen har nog bråda dagar nu eftersom Grynkorvens dag infaller tredje torsdagen i oktober, alltså den 16 oktober 2014. (konkurrerar alltså ut ärtsoppan och pannkakorna denna dag! :) )

Vi gillar grynkorv, och tycker att den här dagen är lite kul! :) så grynkorv är självskriven på veckans matsedel!

Kunde dock inte vänta till torsdag, så vi förfirade lite ikväll med finmat på bordet. (För visst måste det väl kallas "finmat" om det är en nationalrätt?! :) )

Låt er väl smaka - det ska jag! :)

Tjoho! Jag är med...

...mangel! :)

I flera år har jag tänkt tanken att skaffa en mangel...för hur skönt är det inte med manglade sängkläder? Men, så var det det där med plats...och när försvinner "nyhetens behag" och blir ytterligare en sak som bara står och samlar damm...??

Min man har lite åsikter om saker som släpats hem och aldrig används...jag kan inte annat än hålla med! Det finns både små och stora prylar som fyndats, handlat och till och med varit planerade inköp som nu bara står och längtar efter lite omsorg. Förväntan var högre än det verkliga utfallet. Och kanske längtan och önskan var vad som höll glansen på prylen...men när den kom till vårt hus blev den bara en i den hysteriska mängd prylar vi har.

Men, åter till mangeln. Det var inget planerat inköp, för att vara riktigt ärlig - ett riktigt impulsköp...fast ändå inte. Det var liksom dags...tyckte jag i alla fall! Hämtade den i byn och till ett bra pris. Dessutom hade jag sedan länge sett ut en bra plats åt den i tvättstugan - och där står den nu bra!

Testkörde samma dag jag kom hem - och kände mig oerhört huslig! :) Tog med barnen till tvättstugan för mangelkörning! :) De var mäkta imponerade... men fick den stora äran att hänga lite tvätt och sortera när vi ändå hade "tvättstugehäng". Märkligt hur en uppgift som  att hänga tvätt kan vara så glädjefylld när man får göra preciiiiiiiiiis som man vill! :) (behöver jag säga att det hängde kläder på de allra påhittigaste ställena - i hela källaren! Och, den där utmaningen med att para ihop rätt strumpor med varandra fick en ny dimension! :) ) men, jag fick i alla fall mangla tills jag kände mig färdig!

Sedan mangeln släpades hem har jag faktiskt kört varenda lakan, örngott, påslakan och duk...så so far so good! En ganska skön aktivitet utan massa tankevurpor, planerande och problemlösande. Bara köra liksom! :)
Dessutom blev det mycket snyggare i linneskåpet vilket i vilket fall som helst gjorde mig lite lycklig! :)

Ha en skön dag!
//Husmor :)

Menskopp!

Idag när jag kikade runt på fejjan hade en av mina vänner delat ett blogginlägg av Zara Larsson:
Blir förbannad!
där hon skriver klokt om mens och hur kvinnor behandlas på grund av denna. I hennes inlägg har hon länkat vidare till en artikel från GP Menstabun - läs den också! :) Man kan ju bli upprörd för mindre!

I artikeln från GP skriver man:

"Bara i Sverige slänger vi omkring 530 miljoner mensskydd varje år och i USA är den siffran 12 miljarder. Trots att det finns alternativ som är mer kostnadseffektiva och miljövänliga, som menskoppar som skulle kunna minska avfallshögarna med tusentals ton, känner många inte till dem"

Jag har bloggat om min menskopp förr och det är kanske dax igen...för det är många av mina systrar där ute som inte ens har hört talas om denna fantastiska lilla pryl! :)

Jag är lycklig och mycket nöjd bärare av menskopp sedan ett par år tillbaka! Jag har flera gånger undrat hur jag faktiskt gjorde innan. Det är så smidigt och så ekonomiskt, jag kan absolut inte se mig använda något annat igen! Dagarna med mensen är så okomplicerade! (ja ni hör ju - jag blir ju nästan lite lyrisk när jag talar om den! haha!)
Jag har bara provat en variant men den är superduper, så jag kan varmt rekommendera den:
m-kopp dock kan jag inte låta bli att även länka till denna menskopp: Ruby cup där man för varje såld menskopp i industriländerna skänker en menskopp till en skolflicka i Kenya!  

Så, du som ännu inte skaffat dig en menskopp - det är dax nu! Om inte för din egen skull så för miljöns skull eller för en flicka i Kenya! :)

Boktips!

Denna vecka har hittills varit minst sagt omtumlande. Inte särskilt trevlig eller charmig...mest otrevlig i största allmänhet. Jag skulle kunna kräkas i timmar över orättvisan jag anser mig upplevt men tror ingen blir särskilt glad av det...så, bort med tråkigheter och ljus på något mycket roligare - böcker! 

Jag önskar jag hann läsa mer böcker, för antingen berikar de med kunskap eller så får jag tillfälligt fly min egen verklighet till en fantasivärld. Med eller utan sällskap - läsning är alltid härligt!

Barnen och jag var, som ganska ofta, på biblioteket i veckan. Våra fynd brukar vara i spridda kategorier. Allt från "hårdpärms bebisböcker" för 6-åringen att läsa själv via "Mamma Mu" och "Alfons Åberg" till faktaböcker och kapitelböcker. Vi brukar ha 10-15 böcker med oss hem varje gång. Vilken skatt! 

Denna gång hittade vi två böcker som var extra spännande;
* "Min pappa är en kringla - yoga för barn tillsammans med en vuxen"
och
* "Ska vi leka matte? Finurliga lekar och kluriga spel".
Riktigt mysiga böcker med massa ny kunskap! Kan varmt rekommenderas!

Sen fick jag själv en efterlängtad läsning i brevlådan häromdagen...äntligen har jag fått mitt exemplar av Ann Fernholms "Det sötaste vi har - om socker och växande kroppar".

Läser. Reflekterar. Ryser. Myser. 

Ett sammelsurium av känslor blandat med oerhört intressant fakta! Antar att jag skulle kunna ägna en hel hög av blogginlägg enbart med denna bok som diskussionsunderlag. 

För, det verkar många har skygglappar på när det gäller dessa beröringspunkter, men, jag antar att det är människans försvar som går på per automatik. 

Vanans makt är stor. 

Det kräver ju FÖRÄNDRING av gemene man...och det är ju lite jobbigt :) och, ja visst ja, klassikerargumenten:

"Vi har ju ätit socker (fruktyoghurt, sylt, pasta, mackor, smågodis...osv) i ALLA tider, så det KAN ju inte vara farligt"

och 

 "Barn behöver mer energi, så de mår inte dåligt av samma kost som vi vuxna gör. " 

samt

"Hjärnan måste ha kolhydrater"

..så sant... eller?? 

Kan inte låta bli att fundera som gör sockret så heligt? Visst - gott, men till vilket pris i de mängder vi öser i oss och våra barn av det? 

Hur det än är så lämnar inte Anns nya bok någon oberörd och borde läsas av alla!


Så...vad väntar du på? :-)
Trevlig läsning! 

1/10 - en stor dag för många!

1/10 2014. Ett efterlängtat datum för många runt omkring mig! Många människor med höga förväntningar.
* min William blir 6,5. Vem minns inte hur viktigt det är med halvårsdagarna som liten? När försvann det? ;-)
* min lillebror och hans kärlek blir husägare! Smaka på den du som känner min bror. Detta. Är. Stort! Jag är stolt och är riktigt glad för deras skull! Barnen  tycker dock de flyttar onöjd långt bort. Över kommungränsen;-)
* Volvo IT försvinner internt Volvo. Vi har genomgått en enorm omorganisation inom IT sektorn och idag är dagen D här. Vi sjösätter nya strukturer, nya grupperingar och omdirigerat ansvar. Skönt att dagen är här. Dock långt kvar tills vi är i hamn. Spännande att se vad jag ska hitta på från och med idag...;-)
* Boksläpp för Ann Fernholm. Äntligen finns "Det sötaste vi har" ute i handeln! ! Yey!

Det finns säkert fler anledningar till att den 1/10 är ett datum att minnas!
Grattis till alla er som har något att fira just idag!

God Umeåmorgon!

Tänk att en morgonvy i en stad kan vara så vacker!
Tankar energi inför en lång och intensiv dag!
God morgon!

Vi vill också flyga mamma!

I flera år har en stor del av mitt jobb inneburit resor. Taxi, tåg och flyg är en del av min vardag. I skrivande stund är jag på resande fot. Igen.
Mina barn, sex och fyra år gamla, har via mina resor blivit medvetna om världen. Inför långresor brukar jag ha förberett med dagliga brev till barnen. Där brukar jag berätta om det land jag för tillfället besöker. I och med detta är kraven också höga gällande resmål; Japan, USA och Brasilien vill mina små åka till;-) De kan peka ut många länder men har aldrig själva flugit. De tycker livet är oerhört orättvist att jag får ut och åka tåg och flyga och inte de.

Och här kommer dilemmat.

Jag ser inget nöje i att spendera tid på varken flyg eller flygplats. Lägg därtill min flygrrädsla (!) och att jag är enormt hemmakär!
Jag stortrivs att bara fisa omkring hemma. Det behöver nödvändigtvis inte hända så mycket.  Men mysigt är en cykeltur, packa väskan för en tur i skogen eller en kortare bilfärd. Leka med lego, spela spel, bada badkar, åka till stallet eller endurobanan. Tror inte våra barn har mer glädje av en vecka på Mallis än de har av de "små" sakerna...även om de själva tror det! :-)

Inte än. Den tiden kommer. Var sak har sin tid.

För något år sedan drog vi iväg en helg och gjorde Göteborg och Universum! Gissa vad barnen snackade mest om efteråt- tåget och spårvagnarna!

Jag är dock svag för mina små hjärtans önskningar. Så i min övertygelse om att det är sällskapet som gör skillnad så får det nog bli ett efterlängtat hotellbesök för familjen i höst...och kanske sätta guldkant på resan genom att ta tåget;-) ♥

Flyget får vänta till en annan gång.

Gott om tid...

...måste man ha när man reser med SJ.
Som tur är har jag lärt mig detta och är förmodligen en av de minst stressade på perrongen just nu...ännu iaf. Men om mitt tåg blir lika sent som det som just rullade iväg (strax efter 12) som skulle gått 10.16 då kan jag likväl vända kosan hemåt igen för riktigt SÅ mycket tid har jag inte tagit till...
Inte ok SJ!

Men, ännu sitter jag lungt i solen och väntar på min tur att få kliva på tåget och förutsätter att jag kommer vara i Umeå ikväll! :-)

Bytardagsdax!

Ikväll är det dax igen! Höstens Bytardag!
Kläder, skor, skidor, böcker, hjälmar och vagnar ska få nya ägare. Fynd ska göras! Allt i barnens tecken!

Som sammankallande för gruppen i den föräldraföreningen som arrangerar bytardagen två gånger om året är det alltid spännande att se om om allt ska klaffa. Det är mycket planering inför varje bytardag. Förberedande möten, affischering, annonsering, schemaplanering, någon ska ta emot anmälningarna och någon ska pilla ihop pärmarna vi jobbar med i kassan!
Och, förväntningarna inför dagen är ofta höga. Från vårt eget team - vi vill så klart göra ett bra jobb. Från säljarna - de vill sälja mycket. Från köparna - de vill så klart göra massor av fynd!
Alltid finns en liten oro inför hur många som kommer, kommer vi ha tillräckligt med säljare med tillräckligt mycket kläder, kommer vi ha besökare som köper prylarna folk har bemödat sig märka och komma med? Har vi tillräckligt med folk på plats osv. Hittills har vi hittat förbättringspunkter efter varje bytardag fastän vi tycker varje gång att det flyter på bra!
Så, vi håller tummarna för att det blir så även i år!

Bytardagen anser jag är en samhällsinsats på flera plan. Det är en av de starka drivkrafterna för mig privat. Pengarna vi får in går oavkortat till barnen på vår förskola. Varje termin bjuder vi dem på en upplevelse. Ibland stöttar vi förskolan med något till verksamheten som de inte har råd till själva. När sexåringarna slutar betalar föreningen avslutningsgåva till både barn och pedagoger så vi kommer ifrån insamlingsmomenten.
Själva bytardagen är också ett bra möjlighet att reducera kostnaden för kläder och prylar till våra  egna barn. Fina grejer till en enormt bra peng! Dessutom känns det oerhört kul att veta att saker/kläder blir till glädje för någon annan!
Efter varje bytardag skänker vi kvarlämnade saker till välgörande ändamål. Sedan vi fått ett asylboende i byn har allt gått direkt dit. Känns fint att hjälpa människor och än bättre när de finns så nära inpå!


Ikväll är det förberedelser som står på schemat.
Snart ska jag bege mig med mitt berg av saker som mina egna barn vuxit ur och hoppas de blir till glädje för ett annat barn efter imorgon.
Ikväll ska alla 1000-tals plagg och prylar ska "packas" upp och läggas snyggt. Klädställningar ska monteras, galgar ska åter igen kånkas fram och prydas av ett plagg. Ballonger ska blåsas, skyltar ska skrivas. Jag är oerhört glad för det team jag har för varje bytardag. Ett gäng glada, entusiastiska tjejer (ja, av någon anledning så är det hittills bara mammor och en och annan farmor/mormor som varit med) som frivilligt engagerar sig två gånger om året. Vi är ungefär samma gäng från år till år. Naturligt byts det dock ut några från år till år när barnen går vidare till F-klass och nya skolas in. Utan deras insats hade vi så klart inte kunnat ha några bytardagar. Dessa tjejer är guld.

Därför är det med lite vemod jag lämnar över stafettpinnen som sammankallande av bytardagen till nästa omgång. Det har varit en utmanande resa att göra, men det är dax att jag backar tillbaka lite, för hur det än är så är min flicka fyra år och har inte så många bytardagar kvar :)...och jag har som ordförande i föräldraföreningen annat att sysselsätta mig med :)

Så, för sista gången ska jag kicka igång bytardagscirkusen ikväll! Wish me luck!

Bytardag Karlsborg

HURRA!!! Hundra läsare!

När jag började blogga gjorde jag det för att få ur mig en massa som jag går och tänker på, någonstans att dokumentera och spara. "Tömma lite". För väldigt ofta går mitt huvud på högvarv :)


Initialt bjöd jag in några få utvalda (kändes säkrast så :) ) Efter ett tag blev jag "modig nog" att även dela via min facebook (med påhejning av min lilla "referensgrupp"! :) ) vilket var lite läskigt. Helt plötsligt "bjöd jag in kända, mindre kända och okända människor in i "mitt vardagsrum".


Jag har fått oerhört fint gehör vilket så klart sporrat mig att knåpa vidare i mitt bloggande. Jag insåg att det kanske inte var så läskigt trots allt :)
Positiv feedback är ju alltid kul - så klart! :) . För,  hur det än är så skapar jag varje ord, varje mening. Varje tanke är min egen. Ibland väger jag ord mellan varandra och ibland funderar jag länge kring om jag fångat en sensmoral och om jag lyckats kommunicera den.  Så det är ju fantastiskt att ni uppskattar det jag skriver!
Ibland delar jag ett mer ögonblick. Som mitt inlägg den 23e juni "Min stund - Yoga!" (med bilden på mina fötter i det blå :)). Det var ett "moment" jag ville att dela med fler! Jag var nästan eurforisk av den dagens yoga. Det var en så total upplevelse av att vara i nuet. Vi var utomhus. Jag minns att regnet lurade bakom husknuten men lät oss ha vår stund. Himlen var konstigt nog precis där vi var helt blå och vi fick till och med bevittna en regnbåge! Under sista delen av passet när vi bara skulle ta in allt just precis där, släppa alla tankar och bara fokusera på nuet, lyssnade vi till Vätterns brus och fågelkvitter. DET kände jag för att dela med mig av!
Aldrig någonsin kunde jag då ana att ni skulle vara hundra personer, jag upprepar, HUNDRA personer, som ville läsa om min upplevelse! När jag såg att antal läsare uppgick till 100 personer i morse fick jag gåshud! Det var en mäktigare upplevelse än jag kunnat ana! Tack snälla!

108 armhävningar och tio frallor senare...

Måndag eftermiddag/kväll:
Mina uppspeedade barn försökte genomföra sitt yogapass efter deras dagsforms bästa förmåga...Gick bra, men har gått bättre :) Vi flög till yogazoo och träffade både lejon, tiger och ormar!

Hem till dukat bord och efter middagen målade vi en stund hela familjen. Sen var det dax för mitt yogapass. Söta Thilde sa till mig innan jag gick "mamma, nu måste du göra som YogaMaria säger" <3 (hon gjorde nog sitt bästa på sitt pass trots allt, lilla skruttan!)

Elementet var ELD och dagens utmaning 108 armhävningar. Jag hade fått förhandsinfo om detta och hade många gånger funderat på hur jag skulle kunna komma undan detta pass... :) 108 armhävninngar..det finns inte på kartan att jag grejar det! Men, skam den som ger sig! Det är klart det gick! Jobbigt som satan men roligt och utmanande! Tack Maria på Familjebiten för träningsvärken jag kommer ha imorgon! :) Vem sa att yoga inte är fysiskt krävande? !;-)

Efter måndagens aktivieter brukar jag inte orka mycket mer efter mitt yogapass...men, vad var det hon sa nu då "yogafröken"...ELD...energi...joråsåatt... så pass att jag slängde ihop en sats ljuvliga frallor till mig och maken att avnjuta i skenet av några stearinljus!






Recept om någon är sugen:
Glutenfria Frallor på ett kick: 10 st
2 dl havregryn
1 dl bovete- eller rismjöl (alternativt potatismjöl)
1 dl fiberhusk
2 tsk bakpulver
1/2 tsk salt
50g smält smör
blanda allt ovan, rör i 4 dl fil.
Forma till 10 frallor
Grädda i 250 grader ca. 10 minuter
Må det väl smaka!

Höstförberedelse

Under ett par veckors tid har vi haft ett fantastiskt sensommarväder! Nästan så jag dagligen har nypt mig själv i armen för att förstå att det varit sant.
Av en slump hörde jag någon säga i helgen att "det är nog det sista nu, för sen kommer höstrusket". Svårt att tro att värmen ska försvinna på någon dag när vi gick i t-shirt utan att frysa ett endaste dugg. :)


Så jag såg till att njuta lite extra.


Började "höstbona" genom att sätta upp murriga gardiner och plocka in lite blommor från altanen. Plockade bort sandaler och såg över barnens höstkläder. Vi lät brasan gå i flera omgångar igår och avslutade helgen med familjetvagning i vårt "hemmaspa".

Jag tror på att vi behöver cermonier för avslut. Jag har sagt "tack och hej" till sommar och värme för denna gång och välkomnar hustrusket.
Inte för att jag på något sätt älskar regn i form av småspik eller höststormar, men jag känner mig mentalt beredd.
Och, i morse var skruttvädret där "det skulle" och jag skuttade inte direkt av glädje, men tände ljus vid frukosten och tassade omkring i tossor för första gången sedan i vintras.  Kände en liten längtan efter kvällen då vi kan tända brasan igen och tända ljus. Höstens egna värme och ljuskälla. :)


Ha en ruskigt mysig dag! :)

When people meet, magic happends

Jag jobbar 100% med distrubierade team och min arbetsdag består av oändligt många möten.  Väldigt sällan har jag en fysisk människa i samma rum. Väldigt ofta är det jag, datorn och mitt headset. Där kan jag sitta timme ut och timme in. Ibland chattar jag med någon via vår internchatt också...men övervägande telefon. Det är en utmaning dagligen. Det är så mycket som spelar roll.
Det kan vara allt från att tekninken strular, att tidzoner inte matchar (senast idag hade jag behövt ta ett möte med en kollega från Brasilien och en annan från Japan...inte jättelätt att hitta en ledig tid i agendan på arbetstid...). Utmaningarna kan vara kulturella krockar, språkförbistringar och mycket mycket annat. Många frågeställningar måste ställas på sin spets kring hur man skapar förtroende när man inte ses, vilken möteskultur vi ska anamma osv. Det krävs en liten extra insats för att bygga upp en teamkänla så alla känner tillhörighet och stukturen måste vara mycket tydlig, "on the fly" är inte att tänka på.


Ibland händer det att vi har möjlighet till videoconferens. Det är spännande. Där sitter jag i ett rum i Skövde. Framför mig har jag kollegor från en annan del av världen. Den enda skilladen från ett "vanligt" möte är att mellan oss är en skärm och många, många mil. :) Men jag tycker videoconfen är ett enormt bra redskap. Det ger mig möjlighet till de där mjuka bitarna jag missar med ett telefonsamtal; kroppspråket!
För, jag är trots allt en social varelse. Jag älskar interaktion mellan människor, och det magiska som händer då. För, hur det än är, så är det en enorm skillnad på ett möte som sker via telefon eller ett som sker i ett rum där alla är fysiskt samlade.




Jag har ett ledord jag brukar använda mig av och det är "When people meet, magic happends".  Och det är något jag står väldigt fast vid. Jag tycker vi har hög effektivitet i mitt team när vi jobbar på "dagligbasis" = någonstans ute i världen, med olika tidszoner men med ett gemensamt mål. MEN de få tillfällen vi träffas fysiskt då märker vi skillnad. Då händer det där...småsnacket, lära känna varandra, förstå vad man VERKLIGEN menar, "känna efter" osv. Och, jag har tillåtit mig reflektera över det där ledordet i andra sammanhang, och inte helt oväntat kanske så gäller det sammanhanget mina barn.

Jag är en tekniknörd ut i fingerspetsarna, det ska högre makter veta, men jag är stark motståndare till frekvent användande av allt vad ipads, ipods, datorspel, TV och dator heter när det gäller mina barn. Ett tag införde vi "speldagar" Två dagar i veckan, tre kvartar att själva distrubiera på dagen.. Det funkade bra ett tag...men, just de dagarna (konstigt nog :) ) hittade vi på andra saker, så paddan och podden föll i glömska... inte helt, så klart, men inte nitiskt eller frekvent.



Och, jag ska vara tydlig. Det handlar INTE om att jag inte tror och vet att det är ett enormt kraftfullt redskap vid inlärning. Det handlar INTE om att jag inte (för visst finns både padda, pod, TV och gud vet allt här hemma... (dock inte TV spel ) ) tycker att dessa teknikprylar är en kul leksak liksom dockan, legot eller racingbilen. Det handlar INTE om att även jag kan tycka att det är en enormt bra förströelse för barnen när vi ex åker bil och billekarna är slut eller det bara blivit allmänt tråkigt.



Det det handlar om är samspelet.




Jag har en övertygelse om att det sker magi mellan oss och våra barn genom samspel i vardagen. De små stunderna som avgör allt. De stunderna där vi får möjlighet att höra om dagen, eller rita en teckning tillsammans, eller prata om vad min farmor gjorde när hon var liten...
When people meet, magic happends. :)


Därför blev jag väldigt glad, när jag hittade nedan artikel om självaste Steve Jobs och hans inställnig till de prylar han själv utvecklade  :) (Scrolla längst ner...vet inte varför det är ett enormt mellanrum tills länken kommer... :) )













http://www.inquisitr.com/1468612/steve-jobs-didnt-let-his-kids-use-iphones-or-ipads-heres-why/

Kalla mig galen...

...men jag älskar när mina ungar är rejält lortiga! :)
Jag myser när knäna på mina bustrolls byxor är svarta av jord, när hela sandlådan har samlats i deras fickor, när skorna är fulla av småsten och jag finner blad och småkvistar i håret!
Två av tre passerade dagar i denna vecka har jag fått be mina godinar att ta av sig kläderna näst intill på trappen för att slippa grushögar i hallen och sedan hoppa direkt in i duschen för att från topp till tå skrubbas rena!
Vissa byxor tror jag aldrig kommer bli sig lika igen, men det är världsligt. Det viktigaste är äventyrs- och utforskarlustan!
Lort under naglarna och skrubbsår på knäna bevisar på något sätt det jag önskar mina barn mest - att de får leka så mycket de orkar! :)

När jag inget kan göra...

Min stora har äntligen börjat F-klass! Som han har längtat! Inte för att han inte trivdes på förskolan men han var nog klar med det. Ville mer. Lära sig.
Vi har valt en friskola vilket innebär att majoriteten av hans gamla vänner går på annan skola. Men det har aldrig varit ett bekymmer snarare tvärt om - vår sociale son såg möjlighet till nya vänner!
När vi pratar om dagarna så lyser han! Han stortrivs verkligen...och de vuxna runt omkring honom på dagarna bekräftar känslan. Han stortrivs med skogen de leker i, de nya kompisarna och nya sakerna de får lära. Han var mäkta stolt över att få din egen fadder redan första veckan!
Det är det ett enormt steg och förändring han har gjort. Ny miljö, nya rutiner, nya vuxna, nya vänner...Inget är liksom sig likt mer än de få små stunder vi får tillsammans på kvällen. Hela hans vardag är ny...det är egentligen helt otroligt vad de ska mäkta med de små!

Så hur gör man då som betraktande mamma. En av de jag älskar och värderar högst på denna jord gör detta enorma med ett leende på läpparna....men också med magont... Ett magont han säger att han får när han kommer till skolan eller när han sätter sig på bussen... sen brukar det gå över. Nervositet, oro. Så klart det är! Det kan ju jag förstå som har 33 års erfarenhet av världen. Men hur förklara för min lilla skatt att det går över när han vill att jag ska åka med. Hur förklara att det blir bättre när jag inte kan vara säker på det? Hur dämpa min egen oro när jag ser hans osäkerhet bakom leendet.

De blir bra. Det ordnar sig. Föga tröstande för en mamma och en 6-åringar när världen är ny och bladet oskrivet.

Det enda jag med säkerhet vet är att känslan måste tas om hand...att vi vuxna runt omkring inte får prata bort den där lilla oroskänslan som trots allt är helt klart i underläge jämfört med den härliga pirrkänslan inför allt nytt!

Nykläckta skolföräldrar..

Jaha...då var vi här i livet. Kan numer titulera oss Skolföräldrar!
* inskolning - check.
* upprop - check
* släppa lillgrodan med bussen själv - check.
* första skoldagen - check.
* föräldramöte - check.
* logistikplanering vecka ett - check.

Vad hände? Drömmer jag? Är min bebis skolkille? Skräckblandad förtjusning får jag nog säga men åh så spännande! Det är så jag själv längtar att få ta del av all kunskap igen...tänk att dörren till kunskapens rikedom står på glänt och väntar på min vetgirige lille skrutt.

Måtte vi kunna ge honom förmågan att förvalta skatten han har framför sig. Att han kan hitta sitt unika sätt att ta till sig kunskap.
Måtte vi kunna stötta när det är tungt och när det är svårt att hitta motivationen. Att kunna hjälpa honom hitta ett "varför".
Måtte vi tillsammans kunna ta vara på stort och smått som skolan ger!

En dag som denna är ytterligare en dag av mina "föräldradebutsdagar" när jag ödmjukast sänder en tanke till mina egna föräldrar...om jag ändå fattat vad de gått igenom för min skull♥ är djupt tacksam!  Inser samtidigt det är många år kvar innan mina egna gullhjärtan inser vår insats i deras fantastiska "växa upp resa"! :-)

Hänga kvar vid känslan...

En fantastisk sommar har snart passerat...sommarlov och semester avlöses nu av nya utmaningar, nytt logistiksystem och nya rutiner.

Jag tänker inte rabbla upp allt vi gjort under våra underbara dagar av ledighet. Dels med risk att något faller i glömska och dels för att det är så mycket mer de små sakerna som gjort vår sommar än de stora...och för att inte tala om alla ogjorda saker som bidragit till en kraftsamlingssommar utan dess like:-D
Vi har "måstat" väldigt lite, tagit dagen som den kommit och låtit barnen styra massor... och barnen...ja de små ljuvliga krabbaterna vi delar våra liv med. Så mycket glädje. Så mycket energi och kärlek. I sommar har de varit helt fantastiska. Som de lekt tillsammans! Busat, fnittrar, grejat och pysslat. Ordnat och donat. Lite gnabb - ja visst...men ofta i samband med att maten dröjt lite länge eller att kvällarna varit för sköna för att avsluta...så vi rent av glömt klockan...då kan både små och stora bli trötta... Så gnabbet kan egentligen direkt härledas till deras föräldrar...:-D

Jag ska inte säga att jag nu är är redo för hösten,  hade gärna haft lite mer ledigt, men jag ska säga att när hösten nu närmar sig med stormsteg och väckarklockan snart kommer göra oss påminda om institutionernas kallelse...så ska jag tänka mig tillbaka till alla ljuvliga stunder vi haft i sommar. De minnena kommer nog med stor sannolikhet ge mig kraft och energi att göra det bästa av mörkret i höst!
Så...inget avsked av sommaren ännu...men avstamp för en spännande höst! ;-)

Ljudet från en tältdragkedja

Det är något visst med ljudet från en dragkedja i ett tält.
För hur det än är att tälta med regn, mygg, hårt underlag och livliga grannar så tycker jag det är oerhört mysigt!
W var fyra månader när han tältade första gången...T var tre men då var inte jag med...
Igår premiärtältade vi tillsammans alla fyra, på en camping i Ljusdal. Det var jättemysigt!
Spelade spel utanför tältet i solnedgången sen gick barnen in och försökte somna...fnittrade mest innan de tillslut lyckades komma till ro.
Vi hade en superfin plats med bedårande vacker utsikt. Stranden låg nära så det blev både kvälls och morgondopp! Inga mygg, inget regn...varmt och klibbigt dock:-D

Nu rullar vi vidare mot kusten. SMHI har utfärdat varning för höga temperaturer...känns inte som det gör ngt att sitta i bilen en stund...men undrar just om tältet ens behöva inatt:-D
 

Årets varmaste dag..

...tog vi en tur till toppen av Sälenfjällen. Vackert så hjärtat värker. Bättre än så här tror jag knappt det kan bli. Lugnt. Stilla. Själ och kropp får ro.
Barnen traskar på så duktigt...trots värmen! Puh!

Grabbarna ska spendera natten på toppen - taggade till tänderna. W var så duktig med sin stora och fullpackade ryggsäck.
Jag och Lillskruttan tog en tur själva och gled ned med liften sedan. Nu vankas tjejkväll i stugan...med räkor så klart! ;-)

Men först en tur till lekplatsen på begäran av min lilla sessa♥

"Jag glömde ju armarna..."

Finaste, ljuvliga lilla T! Idag ritade hon ett skepp till mig..och självklart skulle jag åka med. Hon valde sin favvofärg, lila, för att rita av sin mamma!
Strålande som en sol och stolt som en tupp kom hon med sitt alster till mig när hon plötsligt stannade, studerade sitt konstverk och förvånat säger " men, jag glömde ju armarna!" ;-)
Tur det var lätt åtgärdat!

Visst är jag snygg? !

Ljuvliga sommar!

Sommar! Äntligen!

Vad tänker du på när jag säger sommar?

Det här är sommar för mig...
Skrubbsår på knäna, myggbett, tälta,  gräsfläckar, brokö, sovmorgon, sena kvällar, blixt & dunder, massor av härliga tid tillsammans, rabarberpaj, kvällsläsning på altanen, fjällen, ogräs jag aldrig orkar rensa,  bad & sol, fix hemma, vindtorkad tvätt... listan kan bli lång...men mest av allt är sommar för mig familjen och jordgubbar! ;-)

Vemod. Sista gången...

Ikväll känner jag mig lite vemodigt inför vad kommande vecka ska ge.

Det mest tragiska är så klart det sista avsked jag ska ta av en gammal vän som borde stannat på denna jotd många år till. Det blir en ljus men tung begravning.

Men,  märkligt nog är det mer påtagliga vemodet något mycket mer vardagligt. Imorgon kommer jag och barnen ha vår sista vardagssovmorgon. Smakar på orden men kan inte riktigt ta in dem. Sista gången vi spontant (fast imorgon ändock ganska planerat) kan ta frukost hemma och komma när vi känner att det passar...
Liten blir stor. På riktigt. Mamma hänger inte med.

Imorgon börjar även vår lillgroda sin sista vecka på förskolan. Vad innebär det? Det fattar jag nog inte riktigt ännu. Sista vecka för barnen i samma barngrupp... DET är sorgligt för som vi njutit av att ha dem tillsammans. Så enkelt. Så lyxigt. Så tryggt för oss att veta att de har varandra...och,  de har en enorm grundtrygghet i varandra men nu är det dags att bryta upp. Lillasyster gråter. Vill ha sin storebror... storebror vill vidare, ser fram emot förskoleklass...men undrar även hur det ska gå för lillasyster.

Ja hur ska det gå? Bra förmodligen. Vi kommer nog snart in i de nya rutinerna precis som så många gånger förr när vi bytt små faser i livet. Då, som nu,  kramar jag mina barn lite extra och undrar om det är så här det är meningen att det ska vara...
Inser vid sådana här tillfällen att förändringar likt dessa bär mig emot. Jag stannar gärna tiden något. Mina små. Växer upp. Mina små gullhjärtan - nu ut på nya äventyr...

Vi ska in i skolans magiska värld och det ska bli spännande. Men först...Sovmorgon. Tillsammans. ♥

Stolt!

Förändringens vindar blåser...

Min älskade syster har fått ett jobb hon så gärna ville ha och så väl förtjänar! Grymt jobbat tycker jag! Så glad för hennes skull! Så mycket som faller på plats när man får ett jobb efter en tids arbetslöshet. En sten som faller. Ett sinne som lättar.

Har nästan glömt hur det var att börja ett nytt jobb men minns spänningen första dan... Alla normer och sociala koder man som ny måste hitta och lära sig. Förväntan. Funderingar. Lever jag upp till deras förväntningar? Passar jag in?
Men hur det än är så tror jag att människan är god i grunden. Människor är hjälpsamma och tålmodiga. Till slut har spänningarna släppt - du är en i gänget. Sen blir det din expertis. Spännande resa hon har framför sig...nästan lite avundsjuk:-)

Kvällen avrundades med god middag hos min bror och hans sambo.
De hyr en stuga på våra föräldrars gård och har fixat så fint! Så skönt att äntlugen ha lillebror nära och konstant:-)  Fick då även veta att hon fått nytt jobb! Hejja! Dock ett nygammalt jobb...så hon slipper iaf ovissheten men ändock förändring!

Lycka till båda - ni rockar! ★ ★ ★

Man tager vad man haver...

Tror mina barn längtar efter sommaren nu...eller så är det en tyst protest för att vi inte varit i badhuset på länge...:-D
Man tager vad man haver...

Vad sägs om: en "simtur" i kastrullen på köksbordet? !

En kladdig barnhand på ett fönster.

Häromdagen var jag hemma hos en god vän. Hennes barn var hemma, mina var tyvärr inte med. Jag kom själv, därför var inte jag särskilt intressant...barnen pep upp på övervåningen och lekte. 

När vi satt i köket och kollar ut genom de stora fönstren såg jag solen lyste upp ett avtryck av en kladdig barnhand. Känslan slog mig som ett slag i magen. Där satt vi i lugn och ro, pratade om ditten och datten och plötsligt blev jag smärtsamt medveten om mina barns liv som pågår i detta nu, parallellt med det jag för ögonblicket upplever...och jag är inte där hos dem! Vilken saknad!
Nu vet jag att de hade det toppenbra där de var...men JAG var ju inte med dem. Tänk om de upplevde något nytt, lärde sig något, hade ont någonstans eller skrattade så där ljuvligt som bara mina egna barn gör;-) just. precis. nu.

Är det inte märkligt, att ett avtryck som någon kanske (högst sannolikt:-)) velat tvätta bort,  för mig blev en existensreflektion.
Jag undrar hur många avtryck jag själv suddat ut, tvättat bort som för mig inte betydde något alls men som kanske var av annan innebörd för någon annan.

Senare i veckan såg jag på mitt eget fönster mina egna barns kladdiga handavtryck under ett jobbmöte jag tog hemifrån. Det blev inte mycket mer jobba den dagen...hämtade mina ♥♥ något tidigare för att få vara med dem!
Nu undrar jag bara om jag någonsin kan tvätta bort de där söta små fingrarna från rutan...:-)

Böckernas förtrollade värld!

Jag är ingen bokmal. Många gånger har jag påbörjat en bok och sedan kommit på mig själv att jag glömt bort den stackars boken... ofta skyller jag på tidsbrist. Det är ju så mycket annat som ska göras! 

Jag föredrar dock bok framför TV - att låta sinnet få leka loss lite med författarens ord som manus. Jag och fantasin skapar bilderna.

Dock är jag ju envis...Därför har jag påbörjat många böcker;-) några bortglömda...andra älskade! För, ibland (ganska ofta nu för tiden:-) )  händer det där magiska. När jag får tag i en bok som verkligen berör mig. När jag hittar en bok vars karaktärer nästan blir verkliga. En bok där jag hör mig själv skratta och gråta. En bok jag kan längta till!
Då finns uppenbarligen tiden ( jag insisterar på att få sitta hos barnen tills de somnar. Då kan jag, i skenet av min läslampa, förena nytta med nöje. Dessutom en win win för mig och barnen! ) för då plöjer jag ofta igenom boken på ett par dagar om det vill sig väl...men, sen infinner sig ofta ett tomrum. Lite fånigt kan man tycka, men en saknad efter personerna i boken och en önskan om att få veta mer...
Förmodligen ett ganska gott betyg till en författare! :-D

De sista böckerna som berört rejält är båda av samma författare; Jojo Moyes.
Först läste jag "Me before you." Sista kapitlen var omöjliga att släppa och jag grät som ett otröstligt barn. ;-)
Nu har jag precis avslutat "Sophies Historia" ...och önskar jag kunde få veta mer om vad som hände efter sista bladet i boken!

Och nu då? Tomt.
...fast snart dimper en tredje bok av Jojo ner i brevlådan "Horse dancer" Stackars bok - har mycket att leva upp till! ;-)

Min stund - yoga!

En gång i veckan har jag 75 min " Marietid". En stund för hela mig. För kroppen och själen. För utpumpning och kraftsamling.
För fokus. Skingra tankar. Vara i nuet.
Det är yoga.

Att praktisera utan krav på resultat eller egentligen någon prestation alls, är för mig något ganska ovanligt...men jag försöker anamma den filosofin mer och mer. Känns sunt.
Manifestation - inte prestation.

Yogan är så mycket mer än en träningsform för mig. Den ger mig indikation om mitt sinnes- och kroppstillstånd. Den får mig att stanna upp och reflektera men även möjlighet att utmana min kropp.
Jag älskar mindfulness och yogan är ju det...och lite till!

Idag hade vi yogapasset utomhus vid Vätterns strand.
Vädergudarna var på vår sida. Gav oss värmande sol, svalkande vind som satte fart på de rogivande vågorna. De bjöd även på lätt lätt regn från klarblå himmel och en vacker regnbåge! Så fridfullt, så lätt att fokusera!

Detta passet kommer jag leva länge på! Tack fina Maria på Familjebiten för allt du ger mig genom yogan!
Namesté!

Glad midsommar!

Midsommar för mig är en helig tradition. Jag är tacksam för att min kärlek inte hade några midsommartraditioner med sig in i vårt förhållande;-)

Vi plockar blommor, klär midsommarstång, lunchar med familjen. Sedan träffas vi på en gård som ligger granne med mitt föräldrahem. Dit kommer, förutom ägarna till gården och deras vänner och familj, grannar och deras familj och vänner... vi brukar vara mellan 70-100 personer och i år firade vi 50 års jubileum!
Firandet fortskrider med dans, gigantisk kakbuffe, tårta, 5-kamp, tipspromenad och avslutningsvis landgång med ursprung Forsviks bruk.
Tjusningen är så klart traditionen, det arv jag vill föra vidare till mina barn. Gemenskapen och människorna. Jag uppskattar även att det är ett alkoholfritt firande...det är ett firande för barnen och då tycker jag det klingar bäst om de dryckerna lämnas hemma.
Vi provade ett år att fira på annat sätt men det året kändes det som om sommaren aldrig riktigt kom på riktigt...något saknades;-)

I år avvek vi dock aningen tidigare än normalt. Vi kalasade loss rejält och åkte vidare till ett andra firande. Denna gång utan vidare traditioner med med människor som känns som mer familj än bara vänner. Sånna där människor där inget är tillkrånlat och komplicerat utan tvärt om. Människor jag är evigt tacksam för att ha i mitt liv.
Barnen har vuxit upp med varandra därför funkar de väldigt bra tillsammans ..och det är ju bra när sju barn mellan två och sex år ska samspela ett par timmar:-)

Midsommar blev alltså även i år en lyckad dag. Vi slapp regn och stången blev finare än någonsin!
Men, traditioner och seder i all ära...så är det nog ändå människorna vi firar med som "gör dagen" ♥

Glad midsommar!

Förlust.

Ikväll fick jag ett besked om ett dödsfall. En gammal klasskamrat som alldeles för tidigt lämnat jordelivet. Jag satt på golvet i vardagsrummet med två veckors tvätt runt omkring mig - redo för sortering och vikning när jag fick beskedet.
Chock. Oförståeligt. 33 år ung mitt i en fantastisk karriär. Lämnar familj och sambo kvar. Det är så sorgligt att det inte finns ord nog.
Dessutom en människa jag minns så levande. Så strålande. Nu borta.

Hon hade fått besked om cancer för knappt 1,5 år sedan, då försenat att göra något åt. Då hade hon valt att leva livet den stund på jorden hon hade. Ingen behandling och ingen visste vad hon genomled. Så hemskt. Så klokt. Ta vara på tiden.

Mina tvätthögar tinade liksom bort i betydelse ikväll. En stilla påminnelse om livets sårbarhet. Om att den stund vi har är obarmhärtigt kort och ovärderligt värdefull.

Tvätten får vänta.
Nu ska jag stryka mina barns mjuka kinder. Kyssa deras varma pannor och lyssna på deras andetag. Sen hålla hårt om de båda tills jag somnar.
Jag. Lever. Nu.

Lycka är...

...en tallrik fet a-fil med favorittoppingen hasselnötter, solroskärnor, havrekärnor, russin och mynta serverat med ett kokt svenskt, ekologiskt ägg efter en vecka med "hittepåomelett" och "low fat, no sugar yoghurt"

...en prunkande och ljuvligt doftande trädgård. Båda mina favoriter blommar i skrivande stund; schersmin och rosor.

...den första jordgubben i landet som börjar skifta till rött!

...sex dagars egentid och resa med min man!

Men mest av allt är lycka två hårda, långa kramar som aldrig tycktes ta slut av de jag älskar mest på denna jord efter sex långa dagar ifrån varandra! ♥

Urk

Idag har vi gjort USA "all-in" matresa med "diet no fat no cals yoghurt" och bagel till frukost, pannkakor till lunch, monstermilkshake på eftermiddagen och moonshine ribs till middag. Behöver förmodligen en rejäl detox när vi kommer hem!  Behöver jag säga vad magen tycker:-D :-D

Matresan tog oss vidare till Walmart där jag mest kände mig illamående. Förutom att stora barn åker vagn (!) och människor generellt vittnar om ett,  enligt min mening, ohälsosamt leverne så blev jag rejält yr av utbudet i affären...och innehållet;-)
Den som hittar en yoghurt med en tillstymmelse av fett ska få en kram! Och hittar du dessutom en naturell yoghurt blir du dagens hjälte!

Vidare irrade vi kring hyllmeter av hallonmjölk, chokladmjölk, smaktillsats till mjölk, bagels, potato rolls, ice tea, low fat, no sugar (bara tillsatser...) gigantiska förpackningar av allt!

Om vi handlade - absolut...men inte så mycket att fylla magen med;-)

Upplevelser och erfarenheter

Jag och min man har rest över havet. Jag för business, han för pleasure. Förenar nytta med nöje kan man säga;-)

För mig är det andra resan hit på mindre än ett år, ändå har maken sett många gånger mer av staden än vad jag gjort.
Vi är i Hagerstown. Runtomkring finns historia att uppleva. Idag åkte mannen till Gettysburg - han var mäkta imponerad!
För utom historia finns lite annat att göra...Några exempel är: köra bil (stora bilar), äta mat (massor av mat) samt shoppa! Hagerstown är nog lite av ett shoppingparadis! Det är svårt att inte spendera en förmögenhet!;-) allt är superduper billigt...dessutom stort utbud med hög kvalité!
Tur vi åkte med en tom resväska!;-)

Njutning!

Igår eftermiddag tog jag några timmar ledigt för att strunta i alla måsten och bara njuta av barnen och det fantastiska vädret!

Det blev mellis i det gröna - jordgubbar & grädde.
Sen drog vi till stranden för premiärbadadet. Grannen sa att det var 19 grader - helt ok...iallafall om man är fyra och sex år! ;-)
Efter det tänkte vi hänga lite i lekparken med det pågick målning så vi tog en extra cykeltur istället.
Till middag hade barnen beställt hamburgare så när maken kom hem samlades vi i köket och gjorde dessa. Visa blev mer snygga än andra!:-D
Glass till dessert och senare kvällsmat i kvällssolen. Men, innan dess dök vi ner i legolådan allihopa. Sen avslutade vi kvällen med att somna tillsammans alla fyra efter att pussburken fyllts och familjekramar samt pussar delats ut i mängder! ♥ En dag länge förvarad i minnet.
Idag skiljs vi åt för en vecka. Jag och maken drar till USA medan barnen åker på semester hos mormor och morfar. Spännande äventyr för oss alla! Men trots det sliter det i hjärta att vara ifrån varandra! ;-)

Foto nedan - en väska är min. En är makens. Inte kan man tro att vi ska på samma resa:-) I rest my case! :-D

Min vackra fyraåring!

På självaste nationaldagen för fyra år sedan kom min vackra dotter till världen!  Jag är så lycklig för denna ljuvliga unge!

På tisdag ska jag och min man ut och resa. Jag på tjänsteresa, han på semester. Samma destination. Dessvärre blir vi borta på hennes födelsedag. Har försökt kompensera med kalas i dagarna två. ;-)

Igår hade vi släktkalas med efterföljande middag hos brorsan och hans tjej. Grill & whiskey för de som inte körde bil:-) Kom hem sent och drog då igång förberedelser inför dagens partaj.

Imorse firade vi födelsedagsbarnet med sång och paket...och   melon-& jordgubbs"tårta"- pappas uppskattade påhitt!

Idag barnkalas och allt som kommer därtill. Dans, fotboll, fiskdamm, trolldeg, spagetti och köttfärssås samt fruktfrossa och popcorn - allt avverkat på två intensiva timmar!

En mycket nöjd tjej somnade tvärt ikväll...det kommer även mamman och pappan att att göra! :-)

Grattis i förskott min finaste!

Ett val som känns skönt i magen!

Efter mycket velande valde vi att frångå den kommunala skolan till fördel Forsviks Friskola!
Vi la den praktiska latmasken åt sidan och tog ett beslut grundat på det vi tror är våra barns bästa. En modern matfilosofi samt en otrolig utemiljö var de största avgörande punkterna bland andra för vårt beslut.

I fredags var första prova på dagen och vår skolkille-to-be stortrivdes!

Att lämna kompisarna han idag går med verkar bekymra oss mer än honom. Min kloka son sa "men mamma, de känner jag ju redan och vi bor ju så nära. Jag vill ha fler och nya kompisar"

Det jobbigaste just nu är nog tanken på att liten blir stor. På riktigt.

Få vardagen att funka...

I veckan har jag varit till Umeå på jobb. Maken har jobbat natt.
Hemma blir två små barn.
Självklart hade vi kunnat ändra på jobb. Barnen först. Men, denna vecka fick vi ihop det med nära och kära! Är så tacksam för det sociala nätverk vi har och att vi har föräldrar som vill och kan ställa upp för oss.

...och barnen gråter ju inte direkt att få vara hos farfar och sedan hos mormor och morfar med allt bus som ständigt pågår där! ♥

Nu är jag snart hemma hos mina små - längtar!

Politikerspotting:-)

Delar flyg med Annie Lööf och hennes crew. Så...liiiite "flashig" blev resan till Umeå trots allt. :-D

Hon känns ju, till skillnad från många andra politiker, mindre mossig och mer modern. En knallrosa, snygg klänning gör pricken över it. Hon lyser upp med klänning och pondus.

Politikerspotting - check.

Saknas eller missats...

Ibland undrar jag om hjärnan är på... hur kunde jag resa iväg utan varken kolloidalt silver eller aloe vera. Det ligger liksom alltid i väskan...men inte nu...när jag behöver det. Så klart.
En vagel i ögat och halsont. Stackars mig.
Dessutom har jag lyckats slarva bort den lilla slatt kokosolja som jag hade med mig...

Behöver jag säga att även tandborsten ligger kvar i säkert förvar hemma...;-)

Lessons learned - check!

Resa till andra sidan jorden?

...det kan man nästan tro...när jag varit på "resande fot" eller i alla fall "på väg" i nio timmar och 45 minuter! Destination? Umeå!
Vädergudarna gav mig liten andningspaus i Göteborg på ganska exakt två timmar. Väl iväg fick vi veta att Bromma, där vi skulle göra ett stopp för att släppa av och på medresenärer, stängde 22... Fick åka till Arlanda dit de som skulle med oss fick bussas. Väl på saknades folk...:-D:-D:-D
Efter lite letande och annat strul frågade flygvärdinnan "en kontrollfråga: ska alla resenärer till Umeå?"
Upp in the air - nästa Umeå.
Så klart kom min väska sist vid bagageuthämtningen.
Sedan ett glatt mottagande av biluthyrningskillen som bokstavligen sprang från sin arbetsplats så snart vi vänt ryggen till! ;-)
Slutligen kom vi fram till det enda ställe som kunde frambringa sovplatser åt oss...se bild nedan. Behöver jag säga att jag var glad att inte vara ensam vid ankomst? Sen knäckte vi koden för att komma åt nycklarna till rummen! Tack Gunde för grundkursen! Vi fick nycklarna och undkom tigrarna!;-)

Nu har jag bäddat och invigt toan som delas av mina roomies i korridoren! Ett trevligt rum och, lyx! Jag har både plattTV och persienner!

Här ska nu sovas - om dryga sex timmar ska jag vara på jobbet!

Over and out!

In the meantime...

Är på väg till Umeå.
Skulle lyft från Landvetter 19.15.
Ett hysteriskt oväder ville annat.
20.40 är förväntad ny avgångstid... om ovädret drar iväg...Då har vårt plan tagit en liten sväng till Malmö för lite mer bränsle.

Surt att komma sent till Umeå men jag gillar att ta vara på stunden. (Och har ju ingen anslutande flight att oroa mig för...)
Unnade mig en sushitallrik och lyckades få komma in i loungen... Har en hel hög med tidningar att plöja, te och snacks...det går ingen nöd på mig...den här gången;-)

Swing it!

Idag har vi avnjutit en helt fantastisk eftermiddag. Vi har hunnit med massa kul grejer. Glass vid kanalen, flygplsnsvikning (och flygning) plantering av sommarblommor, besök på fotbollsplanen för en match, vattenkrig,  två (!) tillfällen av rent slapperi i solen - ljuvligt!
Eftermiddagen och kvällen kändes oändlig! För, därutöver hann vi få mat i oss ett par gånger och barnen tvagades innan läggning!

Dock var nog dagens höjdpunkt nedan ögonblick.
Min fina familj på lekplatsen på Karlsborgs Camping, i solen! En härlig stund. På bilden ser ni pappan tar över (och fyller :-D ) nya kompisgungan! ;-)
Alla har vi väl barnasinnet kvar? Och hur ljuvligt är det inte att gunga?

Min röst - genom livets ceremonier

Jag har en gåva jag är särskilt glad över,  det är min röst. Jag sjunger och gör det gärna när jag får möjlighet. Förr mer avancerat och oftare. Idag är det mest pippi- och emillåtar eller torftiga försök att bemästra mellolåtar tillsammans med barnen.
Men, ibland får jag förfrågan om att sjunga en sång på någon tillställning likt bröllop eller dop. För mig, ett tacksamt sätt att få anledning att sjunga och öva och ett oerhört ärofyllt uppdrag. Att med min röst förmedla en känsla i uppdragsgivarna mest betydelsefulla sånger på en av livets största dagar.

Sista månaden har jag fått den stora äran att få förmedla kärleken, livet och sorgen. Jag har sjungit på  bröllop, dop och begravning.
Glädje, kärlek, lycka,  hopp, sorg och så många fler känslor...och dessa har jag gjort mitt yttersta att förmedla.
Dessa tre ceremonierna var dessutom tillägnade människor jag tycker väldigt mycket om vilket gjort uppdragen så mycket mer ärofyllda och viktiga än om det "bara" är ett jobb.

Att få stå inför en församling människor som möts en dag för någon av de stora ceremonier vi firar är för mig enormt. Tacksam att få vara en del av dessa människors stora dagar och att min röst blev en röd tråd genom livets faser.

Idag var det dock många känslor då det var för min egen morfar jag sjöng. Två sånger från hjärtat där varje ord var en hyllning till hans liv. En sista sång från mig till morfar som han själv önskat. En sista ton som melankoliskt klingade ut över blomsterprakten och vårsolen i kapellet. Ett sista farväl.

Vila i frid älskade morfar.

En kväll i tvättstugan

Jag sorterar. Förenar nytta med nöje tänkte jag säga...men kan inte skilja de båda åt.
Jag sorterar tvätt och tankar. Lite meditativt. Jag gillar känslan. Tyst. Lungt.
Tvätt som ska vikas fint för att snart rivas upp, användas, slitas ner och hamna i tvättcykeln igen.
Tankar som ska stillas eller väckas. Sortera bort, lägga på hög eller locka fram.
Det har varit mycket kring oss ett tag men nu börjar saker ta form. Har bannat mig själv för att aldrig följa strömmen...men insett att det är sån jag är. Har av någon anledning aldrig lyckats följa strömmen och inte heller nu;-) Beslut tagna, igår är lagt till handlingarna. Nu ser vi framåt.
Skönt känsla. Spännande.
Så. Tankar sorterade.. varför är inte tvätthögen klar? ;-)

Spelfrustration....

För något år sedan...precis innan Candy Crush boomen hade jag hittat detta söta lilla spel. Ett harmlöst spel som skapade så mycket frustration och stal så mycket tid! Vi kunde "komma på oss", jag och min man, att vi "umgicks" via CC...fast på varsin mobil, varsin ände av soffan...kul. Jag smög med mig mobilen på toa och kunde komma på mig att längta hem efter jobbet för en omgång CC. Beroende? Inte jag:-D

En dag sa min son "Mamma, du spelar ju alltid det där spelet" Hjärtat gick i tusen bitar! Det var så sant och det blev så enkelt.  Candy Crush avinstallerades och jag har aldrig mer spelat.

Detta ledde till drastiska begränsningar av mobil/paddaanvändandet över lag här hemma:
* Ingen nöjessurf efter jobb/förskola tills barnen somnat.
* Två speldagar i veckan för barnen då de har 3*15 min.
* Spelar de inte de på speldagarna får de en peng.
Vi har dessutom strävat efter att vissa dagar stänga av TV helt vilket är förvånande enkelt!

Men...det som gör mig rädd är hur enkelt det var att helt plötsligt välja ett litet jäkla mobilspel framför umgänge med min man (och ibland barnen!) Hur tiggande det var att försöka komma vidare bland vienergum och hårda karameller.
Jag är så glad för min kloka son...men vad händer med alla de som inte får den pilen i hjärtat som jag fick? Hur långt kan det gå? När blir triggningen ett beroende?

Det är ju så förbaskat lättillgängligt. Senast ikväll satt jag och försökte hjälpa min man som hittat ett "nytt litet spel"...där han fastnat och inte kom vidare. I nästan en timme klurade vi. Fast, förvisso tillsammans vilket var mysigt. (Hade likväl kunnat vara ett traditionellt korsord) men när blir det för mycket? Vart går gränsen för ok nivå?

Jag är inte säker på att jag vet...men jag har gjort det ganska enkelt genom att alltid ställa mig själv frågan: "om jag spelar/surfar nu, vad försakar jag? Och, är det värt det? "

Så. Ställ frågan du med och jag är övertygad om att mobilen snart får en mindre roll i ditt liv;-) Grattis!

What really matters...

Senaste tiden har jag fått möjlighet att reflektera över relationer och dess värde.
Det har hänt både enormt tragiska saker i mitt liv men även spännande, nya utmaningar och möjligheter.

Det har fått mig att fundera lite kring människorna som passerar i livet och fyller det.
Jag har reflekterat över relationer till människor runtomkring, de närmsta, de jag håller mycket av men kanske inte träffar så ofta, de som en gång stått mig väldigt nära men lämnat jordelivet eller av andra anledningar inte finns nära längre men som finns i mitt hjärta, kollegor, de i periferin som vid dagens slut på något sätt format den jag är. Alla typer av relationer till mig.

Jag har fått en påminnelse om livets verkliga värde. Om människorna som fyller mitt liv. Om hur lite jag är utan mina relationer. Så betydelselösa vissa saker blir utan människorna som skapar tillvaron.

Jag är lyckligt lottad.
Jag får dela mitt liv med min älskade make och våra fantastiska barn.
Jag har en trygg, varm familj där vi värnar om varandra. Jag har många vänner som jag är oerhört tacksam för och kollegor runt om i världen som många har blivit mina vänner.

Med den vetskapen blir vissa saker ganska enkla...för i slutet av dagen - vad är det egentligen som spelar någon roll? ♥