En närvarande förälder?

I mitt hjärta är jag närvarande.
I mitt plan är jag närvarande.
I min tanke är jag närvarande.
Men, i min handling?
Vad hände med "live like you learn"?

Mission impossible: att på ett pedagogiskt sätt förklara för en hysteriskt skrikande fyraåring  varför mamma måste resa i jobbet...igen.

Mitt hjärta brister. Jag går sönder. Ändå åker jag. Jag måste. Måste jag? Vem bestämmer det och hur hamnade jag här?

Så sitter jag på ett hotell, någonstans utanför Lyon. Ensam. Längtande efter mina små och funderar på livet. Jag gillar mitt jobb, tro inte annat. Jag trivs och utvecklas, och inte ska jag behöva skämmas för att göra det, eller borde jag det? Kombinationen är hur som helst inte anpassad för att vara en närvarande förälder. Fast, vilken slags förälder skulle jag vara om jag inte hade ett jobb jag trivdes med och istället tog ett som gav oss mer "fysisk närvaro" Skulle jag då vara en mer närvarande förälder?

Fler frågor än svar.