I did it!

Yes! Jag överlevde första veckan - och jag har haft kul i all förvirring och lärande! Nu är det bara att fortsätta!

Valet jag gjort känns helt rätt!

Fick påminna mig själv om att jag faktiskt helt plötsligt uppfyllt tre önskningar som jag burit med mig länge:

* jobba med regional utveckling

* sitta på GSP

* jobba med strategisk HR

Därutöver, som en liten men naggande god bonus så har jag äntligen börjat bygga på mitt lokala professionella nätverk! 

Jag känner mig ödmjukt tacksam. Mot mig själv, att jag lyckats ge mig själv denna möjlighet!! Tack! 😳😋

Blunda, ta ett djupt andetag och räkna till tio"

Igår, måndagen den 28/9 2015 kl. 04.47 kunde vi skåda blodmåne. Jag och Henrik stod i den friska, brittsommarnatten och njöt av att leva i nuet. Dock skrevs historia på ett annat sätt också. Detta var dagen då jag började min nya resa som huvudprojektledare för Kompetensnavet på IDC West Sweden! Det var laddat på många sätt. Så spännande, så konstigt och ovant men ändå så "hemma"! 

Det jag saknar är så klart mina härliga kollegor, människor runt om i världen som jag delat min vardag med under så många år. Människor som format mig, som stöttat mig i motgångar, som lyft mig i motvind och som firat min framgång. Människor som gjort att jag vågade ta klivet till något nytt. Nu är den resan slut. 

Älskade kloka William, som för ett år sedan bröts upp från sina dåvarande förskolekompisar till nya vänner och ny vardag, såg likheter. Jag gör samma resa nu, som han gjorde då. Han sa till mig:

"Mamma, om du saknar dina kompisar på Volvo så där mycket så du bara vill springa dit. Blunda, ta ett djupt andetag och räkna till tio. Då kommer det kännas bättre" ❤️❤️❤️

Semestertrip med la familia

Fick ett infall. Vi drar på semester!

Tog beslut igår och 20.15 la vi ut från Karlsborg och styrde kosan söder ut. Ja, du läste rätt. Vi åker söder ut!! 

Vår trotjänare denna resa är mina föräldrars husbil, och i och med det så sitter barnen lite annorlunda så vi beslutade att inte ta med DVDer i bilen. Dumt beslut insåg vi efter tre mil. När barnen är vana vid det så krävdes en stor insats till aktivering under resans första timmar! Vi fick köra dansbandsdisco (morfars musik var det enda vi hade med!) och platsrotation ofta. Därutöver korsord i grupp och högläsning. 

Vi orkade till en rastplats utanför Nässjö innan det var dags att ta natt!

Vidare till Kalmar idag. Lunch och museibesök. Dessvärre sa den gulliga receptionisten att utställningen kunde vara något läskig. Så var det kört.

Vår lillskrutta som inte vågar åka sagoslottet på Liseberg och som tar milslånga omvägar runt Aske i Idre och Ville på Ålandsfärjan, ballade ur och skulle INTE titta...och således inte jag heller. 

Vidare över bron. Barnen var imponerade! Hade som mål att hitta en ställplats för att imorgon kunna besöka Långe Jan.

Åkte söder ut och insåg att en tankning var nödvändig men sa att "vi kan ta det lite senare"... Men, när ska man lära sig att inte skjuta upp saker? Hittade en liten mack, men den var ur funktion. Frågade en lokalinvånare som upplyste oss om att ALLA som åker söder ut vet att Mörbylånga har Ölands sydligaste mack. Jaha, nu vet vi. Fem sköna extramil. Lika vackra båda gångerna!

Nu sitter vi på "årets ställplats 2014". Den ligger i Degerhamn med havet som närmsta granne.  Det blåser, maken är och diskar middagsdisken, barnen löser löser korsord. Själv tar jag nog slut på sista surfen just nu, så morgondagens stora katastrofinsikt kommer förmodligen bli när barnen inser detta...😝 så, antingen kommer vi leta Wi-fi hela veckan, eller så kommer vi komma på andra sätt att resa och umgås! 

Over and out!

Sjukt gott

Åh herre jisses vilken god smoothie jag fick till ikväll!

Måste dela med mig!

1 brk cocosmjölk (grädde, bara det feta)

En näve frysta hallon

Lite frysta aronia

Ett knippe färsk spenat

En banan

Lite havremjölk för lättare konsistens 

En klick honung

Lite riven ingefära

Njuuuut!!!

Brie med sked / Star Wars konvoj

På hotellets frukostbuffé fanns en helt ljuvlig Brieost! Mjuk, krämig och mild! I morse hann jag tyvärr inte sitta ner och njuta av denna delikatess för taxin till tåget som skulle ta mig till södra Frankrike gick tidigt.

Jag fick dock möjlighet att plocka med mig lite i en doggybag. Då jag inte är särskilt intresserad av croissanter och vita baguetter och inte heller hade möjlighet att ta med bacon och omelett fanns inte så många "doggybagvänliga" alternativ kvar. Så, det blev en mugg kusmite, en frukt och yoghurt och...brie i en mugg

I taxin var det inte solklart hur jag skulle, utan att kladda för mycket, få i mig osten...det enda verktyget jag hade i min påse var yoghurtskeden - så den fick det bli

Så, där satt jag och njöt av min ost, med sked ur en mugg,  medan lastbilar i långa kolonner likt ett anfall i Star Wars passerade. Aldrig förr har jag sett så många lastbilar på ett och samma ställe - coolt!

Hur gör man, egentligen?

Ja...vart är manualerna? Hur sjutton vet jag om jag gör rätt?

Första utmaningen gick relativt lätt. Först frågade jag efter instruktioner från leverantören. Sedan kikade jag på människorna runt omkring. Men ändå undrar jag... Hur gör man, egentligen. För mitt försök var inte direkt graciöst.

Nästa utmaning har jag provat förr men dessvärre aldrig tagit mig för att fråga leverantören hur man EGENTLIGEN bör göra. Har ansett mig vara lite "wild and crazy" när jag via improvisation lyckat slutföra min utmaning!

Jag antar att information och övning kommer hjälpa den dagen jag får för mig att vilja bli en expert på att äta Belgiska våfflor med varm chokladsås eller musslor! 

Keep on trying! :)

Den glada våffelleverantören!

Utmaning nr 1

Utmaning nr 2

Vackra Gent!

Sedan igår morse har jag rest nästan 1900 km...inte undra på att jag känner mig lite mör :)
Söndag morgon vaknade jag med min älskade familj i vårt underbara Vemdalen och ikväll sitter jag på ett hotellrum i Gent, Belgien.
Underställ och pjäxor byttes mot kavaj och pumps. Vinter byttes mot vår. Semester byttes mot jobb.
Dock finns en gemensam och väldigt trevlig nämnare; omgivningens skönhet.

I fjällen kan jag komma på mig själv att vilja stanna i ett ögonblick för evigt, bara för att det är så öronbedövande vackert och fridfullt. För mig är det en prestation att vara i nuet, men i fjällen går det lätt. Där kan man inte vara någon annanstans än bara där, och då. Här och nu.

I Gent slogs jag av en annan slags skönhet, inte lika lätt att "vila i" men oj så vacker!
Staden är fantastisk. Jag blev nog lite överrumplad av detta. Det var en härlig överraskning.  Jag unnade mig flera turer runt idag, dels för att jag hade tid för en gångs skull men också för att jag inte ville att dagen skulle ta slut. Jag ville strosa mer, se mer. Så många vackra byggnader, så slående vackert med kanalen som slingrar sig genom staden.

Överallt satt folk och lapade sol, drack öl och åt choklad. Jo - det är sant! :)
Många små, inbjudande caféer och restauranger, mysiga gränder och unika butiker!

Så pittoreskt och så vackert!

Så lätt det var att vara iväg då, när upplevelsen balanserar längtan efter mina tre hjärtan!

Nästa sjukdom på resa...

Då drar jag igen då. Söder ut denna gång.

Idag får dock underställ, mysbyxor och moonboots stanna hemma, med har jag kavaj, klackar och tyvärr en rejäl förkylning... 

Hemma lämnar jag även mina små. Jobbet kallar.

Men, vem kan annat än njuta av denna vy?

Lä och sol vid toppstugan

Jisses vilket fantastiskt väder vi haft denna semestervecka! 

Jag och T (som fortfarande på förmiddagen saknade ork för skidåkning) tog liften upp till toppen för lunch på Hovdestugan. När vi kommer upp och kliver av liften säger T "Härligt!" Och syftar på upplevelsen av toppen. För. Det är här det blir "på riktigt". Det är här vyerna hänför mig var gång. Det är här jag slås av förundran över vår vackra natur...så även min kloka fyraåring! 

Innan vi avnjöt lunch slog vi oss ner i solen. Och njöt! 

Premiär i Björnrike

Idag provade vi Björnrike. Det var ljuvligt! Inte specifikt Björnrike, anläggningen fick helt klart godkänt, men det var hela upplevelsen som var ljuvlig!

Solen gassade och alla var nöjda!

Jag och T hängde i den oerhört fina värmestugan, vid utegrillen, i lekparken och i Valles Musikstudio där T rockade loss på triangel, trummor och orgel.

Grabbarna njöt av de låååånga backarna och W körde så det är svårt att tro att ungen just haft hjärnskakning. 👍

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Ljuvliga semester! Ljuvliga ledighet! Så långt stämmer förväntningarna med verkligheten. ..
Sen har semestern tagit en liten annorlunda twist skulle man kunna säga😉

T är fortfarande matt, orkar inte mycket så vi nöter på stugan. Förvisso rätt så sköna dagar...och en bonus är ju faktiskt att det trots allt är semester.  Inga måsten.  Inget jobb som pockar på samvetet. Bara vara och rå om varandra!

W och H set vi inte mycket av.  De sliter på utrustningen som sig bör. Men. Ikväll gick det liiiite för fort i ett liiiite för stort hopp och olyckan var framme. W krashade. Jag är tacksam för alla skydd vi nitiskt använder för hjälmen gjorde sitt.
W var så klart rädd, chockad och skärrad men var hel!  Vi förstod dock att han fått hjärnskakning så vi ringde för råd och ambulans tillkallades.

I väntan visade T sitt starka missnöje med att blivit petad från uppståndelsens  mitt så hon knep kräkhinken från sin yra och illamående storebror och gick och la sig. "Ni bryr er bara om W" fick vi höra💜

Ambulanspersonal konstaterade hjärnskakning (lätt)  efter undersökning. De gav oss alternativ att övervaka själva eller åka med till sjukhus. Under samtalet blev W mer illamående och huvudvärk tilltog så beslut om att åka 12 mil för övervak på Östersunds sjukhus blev lätt.

Nä. Semestern blev inte som planerat. Den blev hittills lite annorlunda! En semester vi lär minnas. En semester som hittills gett mig mer avkoppling än någonsin innan. Så, förutsatt att natten går bra för grabbarna och att T piggar på sig så tror jag denna semester kommer bli bättre än många andra!

Och som grädde på moset skymtade jag en liten mus i stugan ikväll😉

Tio spyor, femton gånger "Vi ska ta en groupie " och åtta timmar senare...

...kom vi äntligen fram till vårt älskade Vemdalen!

Barnen var fantastiska! Trots att lilla T avverkade tio spyor så var vi uppe på åtta timmar och de slängde sig ut i snöhögarna direkt! (Dock väldigt kort snöhögslek för T...)
Nu verkar kräkisen lagt sig så vi håller tummar och tår för att vi andra slipper den där basiluskan.

T gick och la sig tidigt så vi fick rå om W lite extra. Han utklassade H i "skitgubbe"  och fuskade till sig en vinst på Fia med knuff innan även han intog horisontellt läge😉

Nu sitter vi i klassiskt "fjällsemestermys" framför brasan. Ljuvligt!
Detta är bland det bästa jag vet.
En brasa.
Inga måsten.
En skön soffa som jag delar med min kärlek!

Ta hand om er. Jag ska njuta av min vecka...hur den än må hända te sig. 😉

Top managers och dödskalletatueringar

Se där ja!
I veckan har kollegor från flera delar av världen samlats för en workshop i Göteborg. Vi ska jobba igenom utvecklingsmöjligheter med den verksamhetsutveckling jag ansvarar för.  Directors, managers och andra med fina titlar. Alla för min skull. Man tackar.

Nu sitter jag dock nu på hotellrummet och funderar över min packning. Allt kortärmat...och på vänster handled sitter ett par supersnygga dödskalletatueringar som mina barn gnuggade dit för ett par dagar sedan...som VÄGRAR släppa.

Så. Jag har två val.
Antingen gnugga tills tatueringarna OCH huden försvinner. ..eller låta dem sitta där. Jag väljer det sistnämnda. Jag är ju sjukt stolt över mina barn så det får gärna synas att jag lever med dem💓

Titlar hit och dit. Ett par dödskalletatueringar kanske livar upp stämningen något.  Det bjuder jag på!  😉

Döden, döden...

Så vet jag att Astrid Lindgren och hennes syster började sina telefonsamtal på äldre dar. ..för att ha det "avhandlat" så att säga...

Men, hur gör man det "avhandlat" med en snart 7 - åring och en 4,5 - åring. Båda så kloka så hälften vore nog.  Båda med en imponerande perspektiv på livet. Båda med relationer med vårt livs ände.
Den yngsta sörjer sin kanin, den äldsta har sedan länge förstått att livet inte är för evigt. Hans stora sorg just nu är nog dock att hans älskade gosekatt kommer finnas längre än han själv.💚

Jag vet inte på råd. Vill vara ärlig med mina barn, inte prata bort det men inte heller förvrida eller förvärra de tankar de har.

Jag försöker fokusera på livet och glädjen! Min stora sorg är ju så klart allt man kommer missa den dagen då det är dags. Alla upplevelser som går passé, alla möten, alla relationer all kunskap som går mig förbi. Därför försöker jag i mitt samtal med barnen fokusera på just detta. Värdet i och av livet. Det som verkligen spelar någon roll;
Tiden med varandra. Kärleken till våra medmänniskor.

Detta får mig att avdramatisera livet något. Att inte alltid ta allt på så stort allvar. Att våga vara mer "good enough" att inte alltid vara alla till lags utan se till egna behov. Vara mindre materialistisk. Att våga vara något mer wild and crazy, något mindre planerande och något mindre förutsägbar.

Inte vet jag om jag gör rätt eller fel jag vet bara att jag har NU. Imorgon vet jag inget om.

Jag inser att mina egna älskade skruttar i denna rädsla får mig att ta tag i saker jag sedan länge försökt gömma mig för. De gör mig starkare genom vår gemensamma sorg över att vår samvaro inte är för evigt. De gör mig mer besluten om att livet måste tas tillvara och att valet alltid är mitt eget att göra något bra av varje dag.
De får mig att inse hur lätta prioriteringar faktiskt är.

"Döden döden". Ja, så var det avhandlat.  Men "livet, livet" finns så mycket mer att göra något fantastiskt av!

Tack älskade ungar för att ni var dag lär mig något nytt!

"Mygga för en dag"

...ofta önskar jag vara en liten mygga på mina barns rum när de är så där inne i leken att skillnaden mellan lek och verklighet har suddats ut. När fantasidiskussionerna blir så verkliga att de glömmer tid och rum. Jag leker gärna med barnen men det är något visst när de "går loss" själva, tillsammans i lekar och diskussioner som bara verkar tillgänglig för just barn.

Så, ibland kommer ögonblicken då de glömmer bort att det finns andra i rummet, i helgen fick jag vara den där myggan. Min son hade med sig sin bästa vän i bilen. Det var bara vi tre i bilen. Jag i fram, de två i bak.

Totalt åkte vi bil i ca 40 min...och under dessa 40 minuter var de inte tysta en sekund...och så  mycket kloka tankar och vilda funderingar. De pratade om allt mellan himmel och jord. Jag skrattade så jag nästan grät mellan varven :)
De pratade om motorcyklar (så klart!) och om när de blir proffs, att de ska bli bättre än sina förebilder, om vilka hojar de skulle åka och att de skulle bilda sitt eget team.
De avhandlade en diskussion kring monster i USA så dit ville helst inte åka. De diskuterade hur många semlor de kunde äta utan att kräkas och att deras småsyskon skulle kräkas innan dem själva. De pratade kärleksfullt om sina gosedjur, om hur de skulle vara deras maskotar när de blev stora, men aldrig, aldrig att de skulle skiljas åt. Vidare funderade de över livet som en bacill och vad de skulle göra om de hade usidillion kronor. Allt på 40 minuter.


TACK älskade ungar, för att jag fick vara "mygga för en dag" *KÄRLEK*

Vecka åtta. Lugnet före stormen.

Sakta, sakta kryper de närmare. ..de där hysteriska veckorna. Veckorna jag önskat jag med ett magiskt trollspö kunde vifta bort...eller skapa fler timmar på.
Resor, massor av jobb, långa dagar och schema för min man som kommer göra att vi kommer leva parallella liv på något märkligt sätt.

I och med att jobbet utformar dessa veckor kommer så klart den lilla stackars privata delen av veckan helt klart bli påverkad. Jag vet precis hur det kommer bli.  Tvättstugan kommer svämma över och dammråttorna kommer leva lyxliv. De där aktiviteterna kommer liksom inte ens kvala in till priolistan. Det får bli fokus på det som är absolut mest nödvändigt och det är att, trots hysterin, skapa en så harmonisk tillvaro för barnen som möjligt.  De har ju liksom inte bett om detta!

Vi har delmål utstakade. Veckor då vi får andrum. Dessa längtar vi till!

Men. Först.  Vecka åtta.

Vandrande julgranar?

...nä, det är bara jag och barnen som tar en kvällspromenad! :)

Jag och min man är nitiska när det gäller att synas i mörkret. Vi känner båda att det är lika naturligt för oss att försäkra oss om att synas som de flesta känner inför att se till att bältet är på innan bilen rullar. Skulle vi någon gång missa en reflex i jackfickan känner vi oss ganska "nakna" i mörkret.
Dessutom finns det ju så mycket roliga grejer att synas med :)

Våra vänner skrattar ibland åt oss, men vi ser alltid till att det finns ett par extra reflexvästar att låna ut vid behov, och den som kommer till oss en kväll går inte hem utan att vara "upplyst". Vi är ju rädda om dem!

För det är ju trots allt så, att den där reflexen kan vara avgörande...och hur obehagligt är det inte när man kör bil och det plötsligt dyker upp någon mörkklädd utan en minsta liten reflex, "från ingenstans". Det är ju en så billig försäkring.
Förresten undrar jag när det ska bli obligatoriskt för vuxenkläder att ha ett tufft, eller åtminstone bara litet, reflextryck??

...och hur är det man säger...äpplet faller inte lång från päronträdet...
Barnen verkar ha snappat upp vår reflex/lampfilosofi och plockar gärna på sig kanske liiiiiiiiiiiite mer än nödvändigt många gånger. Dels för att det är kul -men också för att de inte kan välja på alla blinkande lampor, reflexband och annat vi samlat på oss!
Ett bevis på detta var ikväll när vi skulle ut efter mörkrets inbrott... pannlampor, baklyktor på skorna, blinkande reflexband och reflexvästar! Hahah! Ja, ingen missade oss i alla fall!

Jill Johnsson live - en upplevelse för livet!

I fredags hade jag bjudit ut mig själv och min man - på show! Länge har jag velat se min stora musikaliska förebild - Jill Johnsson och nu var det alltså dags! Att jag bjöd ut mig själv beror på att jag faktiskt inte vågade lita på att min man uppfattade alla hintar om showen utan tog helt sonika saken i egna händer :)

Jill kom till Skövde och Arenan och drog fullt hus, dock blev jag förvånad då medelåldern var minst tio över vår egen ålder...jaja...min mamma har väl rätt (igen), vi växer ikapp dem :)

Showen gav allt man kunde önska...förutom att den var för kort! :)
Jag tyckte Jill gav allt. Väl vald mix av musik, riktigt snygg scenografi, proffsig koreografi och mellansnack som täckte livet, döden, kärleken och många flirtar med publiken. Jill bjöd verkligen på sig själv.
Jag skrattade och grät och NJÖT. Flertalet gånger kom jag på mig själv att glömma tid och rum. En häftig känsla och antar det bästa betyget!

Att dessutom få avnjuta en kväll likt denna med min stora kärlek gjorde bara kvällen än bättre!

Den låt som dock berörde mest var låten hon skrivit till sina döttrar. "I'm never far"
Jill berättade öppenhjärtigt om sin vånda över att åka ifrån sina flickor när hon jobbar och framförallt tar flyget till Nashville. Hon berättade om alla avskedsbrev hon skrivit till tjejerna och hade tillslut skrivit en låt.
Vid alla mina tjänsteresor har jag samma känslomässiga dilemma. Jag skriver ofta brev till barnen och försäkrar mig om att de förstår min oändliga kärlek.
Så, när Jill börjar sjunga kunde jag inte hejda mina känslor. Det bubblade över och jag är evigt tacksam för barnens snornäsdukar som alltid finns i min handväska... de kom väl till pass för mina tårar! :)
Att låten dessutom inte var en tung ballad utan en ganska söt melodi, gjorde sensmoralen än mer närvarande.

Tack Jill - för en härlig show och för låten som mina barn kommer få höra många, många gånger! :)

Jag ser det snöar!

Tjoho nu är det äntligen vinter - på riktigt!
Minusgrader och massor av snö - och vi njuter. Ska det vara vinter, ska det vara vinter på riktigt.

Förra veckan var Henrik och William iväg och åkte skidor i Stenkällegården, de var SJÄLVA! Jag menar - h e l t   e n s a m m a! Och tänk, då öppnade de! DET kallar jag service! :)

I helgen var jag sugen på lite pulkarace...men barnen föredrog att leka på gården i snöhögar och skotta! (!) Fick dock med dem ett par timmar tillslut!

W fick blodad tand så på måndagskvällen utmanade han sin pappa i mörkerkörning i pulkabacken. De pimpade sina snowracrar med cykellampor och krängde på pannlampor på hjälmarna - sen var det full fart i backen! Ljuvligt!

Det blir så lätt att leka när det blir snö...eller att överhuvudtaget sysselsätta sig utomhus! Det går ju vara ute nästan hur läge som helst...så länge man är klädd därefter! :)

Nu hoppas vi bara den vita vackra snön får ligga kvar ett tag så vi får leka av oss och sedan längta ordentligt efter våren! :)