Döden, döden...

Så vet jag att Astrid Lindgren och hennes syster började sina telefonsamtal på äldre dar. ..för att ha det "avhandlat" så att säga...

Men, hur gör man det "avhandlat" med en snart 7 - åring och en 4,5 - åring. Båda så kloka så hälften vore nog.  Båda med en imponerande perspektiv på livet. Båda med relationer med vårt livs ände.
Den yngsta sörjer sin kanin, den äldsta har sedan länge förstått att livet inte är för evigt. Hans stora sorg just nu är nog dock att hans älskade gosekatt kommer finnas längre än han själv.💚

Jag vet inte på råd. Vill vara ärlig med mina barn, inte prata bort det men inte heller förvrida eller förvärra de tankar de har.

Jag försöker fokusera på livet och glädjen! Min stora sorg är ju så klart allt man kommer missa den dagen då det är dags. Alla upplevelser som går passé, alla möten, alla relationer all kunskap som går mig förbi. Därför försöker jag i mitt samtal med barnen fokusera på just detta. Värdet i och av livet. Det som verkligen spelar någon roll;
Tiden med varandra. Kärleken till våra medmänniskor.

Detta får mig att avdramatisera livet något. Att inte alltid ta allt på så stort allvar. Att våga vara mer "good enough" att inte alltid vara alla till lags utan se till egna behov. Vara mindre materialistisk. Att våga vara något mer wild and crazy, något mindre planerande och något mindre förutsägbar.

Inte vet jag om jag gör rätt eller fel jag vet bara att jag har NU. Imorgon vet jag inget om.

Jag inser att mina egna älskade skruttar i denna rädsla får mig att ta tag i saker jag sedan länge försökt gömma mig för. De gör mig starkare genom vår gemensamma sorg över att vår samvaro inte är för evigt. De gör mig mer besluten om att livet måste tas tillvara och att valet alltid är mitt eget att göra något bra av varje dag.
De får mig att inse hur lätta prioriteringar faktiskt är.

"Döden döden". Ja, så var det avhandlat.  Men "livet, livet" finns så mycket mer att göra något fantastiskt av!

Tack älskade ungar för att ni var dag lär mig något nytt!