Jag har en gåva jag är särskilt glad över, det är min röst. Jag sjunger och gör det gärna när jag får möjlighet. Förr mer avancerat och oftare. Idag är det mest pippi- och emillåtar eller torftiga försök att bemästra mellolåtar tillsammans med barnen.
Men, ibland får jag förfrågan om att sjunga en sång på någon tillställning likt bröllop eller dop. För mig, ett tacksamt sätt att få anledning att sjunga och öva och ett oerhört ärofyllt uppdrag. Att med min röst förmedla en känsla i uppdragsgivarna mest betydelsefulla sånger på en av livets största dagar.
Sista månaden har jag fått den stora äran att få förmedla kärleken, livet och sorgen. Jag har sjungit på bröllop, dop och begravning.
Glädje, kärlek, lycka, hopp, sorg och så många fler känslor...och dessa har jag gjort mitt yttersta att förmedla.
Dessa tre ceremonierna var dessutom tillägnade människor jag tycker väldigt mycket om vilket gjort uppdragen så mycket mer ärofyllda och viktiga än om det "bara" är ett jobb.
Att få stå inför en församling människor som möts en dag för någon av de stora ceremonier vi firar är för mig enormt. Tacksam att få vara en del av dessa människors stora dagar och att min röst blev en röd tråd genom livets faser.
Idag var det dock många känslor då det var för min egen morfar jag sjöng. Två sånger från hjärtat där varje ord var en hyllning till hans liv. En sista sång från mig till morfar som han själv önskat. En sista ton som melankoliskt klingade ut över blomsterprakten och vårsolen i kapellet. Ett sista farväl.
Vila i frid älskade morfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar