Häromdagen var jag hemma hos en god vän. Hennes barn var hemma, mina var tyvärr inte med. Jag kom själv, därför var inte jag särskilt intressant...barnen pep upp på övervåningen och lekte.
När vi satt i köket och kollar ut genom de stora fönstren såg jag solen lyste upp ett avtryck av en kladdig barnhand. Känslan slog mig som ett slag i magen. Där satt vi i lugn och ro, pratade om ditten och datten och plötsligt blev jag smärtsamt medveten om mina barns liv som pågår i detta nu, parallellt med det jag för ögonblicket upplever...och jag är inte där hos dem! Vilken saknad!
Nu vet jag att de hade det toppenbra där de var...men JAG var ju inte med dem. Tänk om de upplevde något nytt, lärde sig något, hade ont någonstans eller skrattade så där ljuvligt som bara mina egna barn gör;-) just. precis. nu.
Är det inte märkligt, att ett avtryck som någon kanske (högst sannolikt:-)) velat tvätta bort, för mig blev en existensreflektion.
Jag undrar hur många avtryck jag själv suddat ut, tvättat bort som för mig inte betydde något alls men som kanske var av annan innebörd för någon annan.
Senare i veckan såg jag på mitt eget fönster mina egna barns kladdiga handavtryck under ett jobbmöte jag tog hemifrån. Det blev inte mycket mer jobba den dagen...hämtade mina ♥♥ något tidigare för att få vara med dem!
Nu undrar jag bara om jag någonsin kan tvätta bort de där söta små fingrarna från rutan...:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar