Ikväll fick jag ett besked om ett dödsfall. En gammal klasskamrat som alldeles för tidigt lämnat jordelivet. Jag satt på golvet i vardagsrummet med två veckors tvätt runt omkring mig - redo för sortering och vikning när jag fick beskedet.
Chock. Oförståeligt. 33 år ung mitt i en fantastisk karriär. Lämnar familj och sambo kvar. Det är så sorgligt att det inte finns ord nog.
Dessutom en människa jag minns så levande. Så strålande. Nu borta.
Hon hade fått besked om cancer för knappt 1,5 år sedan, då försenat att göra något åt. Då hade hon valt att leva livet den stund på jorden hon hade. Ingen behandling och ingen visste vad hon genomled. Så hemskt. Så klokt. Ta vara på tiden.
Mina tvätthögar tinade liksom bort i betydelse ikväll. En stilla påminnelse om livets sårbarhet. Om att den stund vi har är obarmhärtigt kort och ovärderligt värdefull.
Tvätten får vänta.
Nu ska jag stryka mina barns mjuka kinder. Kyssa deras varma pannor och lyssna på deras andetag. Sen hålla hårt om de båda tills jag somnar.
Jag. Lever. Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar