Mina vardagshjältar

Mina barn är mina hjältar. Mina vardagshjältar.

Mina barn ska ha en stor eloge för det tålamod de har med sin mamma och sin pappa. När tiden inte räcker till, när det är "vänta" och "sen" mest hela tiden.  När maten knappt hinner svalna innan den ska vara uppäten. När ingen av två tillgängliga vuxna inte kan sitta ner ens en liten legobyggarstund. När tandborstsången inte sjungs färdig. När det bara hinns med en kvällssaga eller när ingen hinner sitta med ett barn som önskar sällskap. När en vardag vi vuxna konstruerat skapar stress och tjat, Alla dessa dagar, alla dessa stunder är mina små grodor mina vardagshjältar. Hjältar för allt de är. För glädjen mitt i stressen, för den extra kramen vid ett förlåt, för ett "det gör inget" när vi säger att vi inte hinner eller kan. För att de hjälper oss och kämpar på när vardagen mest liknar ett kaos av oregelbundna tider och ett flängande hit och dit. För att de är de de är.

Jag försöker ge mina barn så mycket tid jag kan. Så mycket av mig själv jag bara förmår. Men vissa dagar är även min gräns nådd. Min gräns när även jag måste säga att jag "måste" något som inte borde vara prioriterat framför mina barn. Sådana stunder gör sig obekvämt påminda dagar likt denna, när jag sitter själv på ett hotellrum med mina barn sovande hos mormor och morfar för att även deras pappa är iväg på jobb. Kvällar likt denna får mig att stanna upp och fundera på värdet av vår tid här på jorden. Blir jag för djup? Kanske? Men jag tycker det är viktigt att ibland fundera på vad vi håller på med. Trots min fundamentala tro på familjen med barnens bästa i fokus så sitter jag trots här. Ensam. För jobbet. Förvisso i ett uppdrag jag trivs bra med...men är det för familjens bästa? Gynnar denna tjänsteresa mina barn? om jag svarar ja, kommer de förstå det? Vet att många protesterar här och säger att jag ska tänka på mig själv - men det är ju det jag gör. Jag har haft den stora förmånen att välja mina barn. Att kunna "skaffa barn" när jag och min man ville. Inte alla förunnat och jag vill hålla kvar vid den totala lycka och kärlek som när mina små var nyfödda. Då var alla val så lätta. Då var det alltid det lilla barnets behov som styrde. Mina behov som "karriärsperson", människa, kvinna eller what ever var som bortblåsta. Varför ska det ändras? "Min tid" kan komma när mina barns vingar är så stora att de bär själva. Jag menar, jag tycker inte jag väljer bort mig själv. Jag får ju vara med dem jag älskar mest på denna jord! ...om vi bara inte hade så många måsten...

Ibland tänker jag att situationen vi har är som den är och att vi får göra det bästa av den. Och det gör vi. Så gott vi kan. Men jag tror vi kan bättre.
Som mina vardagshjältar som ser lösningar på allt. Som har svar på alla frågor. Som kan göra en hel saga av en teckning en vuxen sett som kladd. Som inte vet hur man stressar. Så bra vill jag vara. Så modig vill jag vara.

Sa jag att jag längtar efter mina små? :) (och min stora också så klart... <3 )


God natt!